Att överleva ett kalas!

Det här med att arrangera kalas. Det är roligt tycker jag. Men också väldigt skönt när det är över...

Problemet med utmattningssyndrom är att man orkar ju inte med att ha en massa folk hemma, extra barn som springer runt och tjoar och väsnas är inte optimalt. Man orkar ju med nöd och näppe med sig själv.

Det enklaste hade väl varit att säga att när jag blir frisk, då ska du få ha kalas. Men utmattningen är ju inget som går över på en tio dagars penicillinkur. Hade mina barn behövt vänta på att ha sina kalas tills jag blev frisk, hade de väntat ännu. Då hade vi haft mängder med kalas innestående. Och hur kul är det att ha 2-årskalaset när man går i mellanstadiet? Eller fira studenten när man fyller trettio, för den delen?
se.123rf.com

De perioder när jag varit som sjukast har vi helt enkelt hyrt in oss på olika ställen som erbjuder helhetslösningar för barnkalas. Då har jag inte behövt planera någonting. Det enda jag gjort är att vara där, vilket är en fullt tillräcklig ansträngning. Inget förarbete, ingen städning efteråt. Barnen är nöjda, då är jag också det!

Kalasen behöver inte heller vara så lång stund. Även på släktkalas och andra "vuxenkalas" kan man med gott samvete sätta upp en start -och sluttid, precis som man gör på barnkalas. Och tag hjälp av gästerna, eller de inbjudna barnens föräldrar, om det är ett barnkalas. Ofta stannar de kvar, glada att kunna vara till hjälp.

Om det blir för jobbigt är det bra att gå på toaletten. Ingen kommer fråga vad du gjort därinne! Så det gör inget om man blir sittande där och andas en stund. Öronproppar är också väldigt bra att ha. Här också!

Och ha inget mer inplanerat den dagen, (eller dagen efter...) så man kan vila ikapp lite.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar