Skam

I barnens skolor har det kommit många nya klasskamrater som en följd av oroligheterna ute i världen.

Och när jag pratar med de här föräldrarna så är det inte ovanligt att jag skäms. 

Jag är här, i fred och frihet och tar det för givet. De kommer hit och uppskattar vårt land så otroligt mycket. De vill inget annat än att lära sig språket och jobba. Jobba, jobba, jobba. 

Och jag skäms för att jag hade ett bra och välbetalt jobb som jag har sagt upp mig ifrån. För att jag tycker det är för stressigt.  

Jag skäms för att jag blivit sjuk av stressen. Jag bor bra, mina barn har de bästa av förutsättningar. Det finns inga yttre parametrar som borde påverka mig så. 

Medan de, när de flytt från Syrien, med flyganfall och bomber, sprängda hus och sjukhus, dödade släktingar och vänner, som sin vardag, tagit sig över Medelhavet i en gummibåt, gått genom hela Europa med småbarn, inte blivit sjuka av den stressen. 

Då skäms jag. 

Mitt lidande är annorlunda än deras. Men jag känner mig fylld av skam för att jag mår så dåligt, när jag har det så bra. 

Kan inte hjälpa det. 


8 kommentarer:

  1. Jag har haft liknande tankar, men lidande är en enskild angelägenhet. De borde vara utmattade allesammans eller kanske kommer de bli när de väl landar i ett land som är tryggare än det de lämnade. Jag vet inte men jag känner igen dina tankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så kan det ju vara. Att de är mitt uppe i det nu så de bara kör på och så kommer allt ikapp dem när de landar i tryggheten. Generalisering naturligtvis.

      Radera
  2. Känner exakt likadant! Och vill så gärna stötta och hjälpa dem, men hur ska man kunna göra det när man inte ens orkar ta hand om sig själv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är svårt. Man får nog ta hand om sig själv först, så kan man hjälpa andra sedan, när man är starkare själv.

      Radera
  3. Konstigt.. jag hade precis samma tankar igår när jag stötte på en kvinna från Irak som bor på ett asylboende här. Men det går inte att jämföra det ena med det andra, tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är väldigt lika som det verkar! Men nej, man ska ju inte jämföra. Kan bara inte låta bli ibland.

      Radera
  4. Jag kan förstå känslan och tankarna. Det finns alltid någon som har det sämre än en själv...varför klagar jag som borde vara så nöjd med allt jag har osv. Jag känner så ofta och klarar knappt se på nyheterna för då påminns jag om att jag känner mig som en gnällspik.

    Alla lever i sitt eget universum. Mitt universum är inte samma som ditt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns alltid nån som har det värre, så är det ju. Nyheterna klarar jag att se på igen. Men har haft ett långt uppehåll därifrån pga att jag inte fixade att se allt elände. Men det här kommer så nära. Tror det är bra att höra hur andra har det, men inte glömma bort att mitt lidande är mitt liv. Tack för påminnelsen!

      Radera