Så gjorde jag det, äntligen

Det har varit så många turer kring min arbetslivsinriktade rehabilitering att jag tappat räkningen. Men klart är att min arbetsgivare inte har tagit sitt arbetsgivaransvar när det gäller min rehabilitering. Och som tack för hjälpen, för att de inte har skött sig, ville de säga upp mig. Den logiken...

Sen fick jag ett utlåtande från min psykolog som sa att jag kommer återfå arbetsförmåga, men att det behövs mer tid för att avgöra i hur stor utsträckning.  Av den anledningen fick de inte säga upp mig pga personliga skäl.

Då började de prata om att jag ska tillbaka till min anställning igen. För tredje gången. Och göra samma sak som förut.

Till slut fick jag nog av dem och deras pratande. Så jag kollade upp möjligheterna att själv säga upp mig. Det var inte ett enkelt beslut. Verkligen inte.

Men när jag väl bestämt mig, så var det som en tyngd som släppte från mina axlar.

Jag behöver aldrig mer komma tillbaka dit. Jag är fri att göra vad jag vill! Men mest av allt är jag fri att styra min egen rehabilitering, vilket är det som lockar mig mest just nu.

Om framtiden vet jag ingenting.

Allt det jag kämpat för i form av utbildning, genom vikariat och projektanställningar, för att till slut få den så åtråvärda tillsvidareanställningen. Ekonomisk trygghet och allt sådant. Det har jag avsagt mig nu.

Jag har såklart kvar min utbildning. Och min arbetslivserfarenhet, mina meriter. Men tryggheten som en tillsvidareanställning ger, den har jag avsagt mig.

Jag borde vara lite skakis. Men det är jag inte.
Jag är helt lugn. För första gången på evigheter.

8 kommentarer:

  1. Gött för dig! Nu har du makten i dina egna händer! Kram!

    SvaraRadera
  2. Hurra! Det är väl ett stort steg att återta kontrollen! Grattis :)

    SvaraRadera
  3. Grattis!!! Tycker jag man får säga väl? Jag kände precis samma sak när jag tog steget; sådan enorm lättnad att det inte finns ord. Att ta kontrollen själv. Våga. Inte vara så jävla harig. Och framförallt: att sätta sin egen hälsa i första rummet. DET är stort och modigt. KRAM!

    SvaraRadera
  4. Åh vad du är gullig! Ja, jag har verkligen fegat jättelänge. Krampaktigt hållit mig kvar vid något som jag trodde var bra för mig, men som visade sig vara allt annat än bra.

    Men, att våga prioritera sig själv, när hela samhället säger att man borde jobba, det är ju faktiskt modigt, när jag tänker efter! Jag ska sträcka på mig. Klok du är! Kram

    SvaraRadera
  5. Vad skönt att få känna frihetskänslan! Ingen kan veta vad som ska hända, men du har i alla fall släppt en sak som länge tyngt ner dig. Nu kan du börja gå vidare istället :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det känns väldigt skönt när man väl vågade ta steget. För det var inte enkelt. Men nu satsar jag verkligen på att gå vidare.

      Radera