Omtumlande och överfullt

Det har varit en synnerligen omtumlande vecka i mitt liv, den här veckan. Det har varit allt för mycket som har hänt, men känslomässigt, inte rent fysiskt.

Det är omöjligt att värja sig när livet blir intensivt och man själv står mitt i. Men det är viktigt att försöka koppla bort det intensiva och pausa. Fast det är jättesvårt.

I början av veckan var min hjärna hyfsat pigg, den tog emot information och processade i en normal takt. Så jag reflekterade inte så mycket över att den faktiskt fungerade som den skulle. Men ju längre veckan har gått, desto långsammare går det att ta in information.

Jämför med en tratt. I början rinner det igenom lätt, men när tratten börjar bli full måste man sakta ner på tempot, för att det ska hinna med och inte svämma över. Just nu är jag farligt nära gränsen för att svämma över. Så jag får försöka pausa och låta allt rinna ner, innan jag mentalt tar in mer.
www.clasohlson.se

Men det är en intressant iakttagelse.

Jag tyckte att jag mådde rätt bra. Detta hände. Jag klarade ansträngningen och påfrestningen i knappt en vecka, innan jag blev allt tröttare. Jag började återigen sova utan att känna mig pigg när jag vaknar. Min hjärna känns långsammare. Min kropp känns av mer, i form av värk och stelhet.

Så. Trots att jag mådde rätt bra när jag styrde över mig själv, så mår jag nu ganska mycket sämre, efter mindre än en vecka, när jag överbelastar mig.

Sen är det ju så att man kan inte alltid välja. Livet händer omkring oss trots att vi är sjuka. Och det måste det få göra. Men det är bra att bli påmind om att man fortsatt är skör, även om man mår helt okej ett litet tag.   

7 kommentarer:

  1. Hej...jag har en fråga...tar du någon medicin och i så fall vilken/vilka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag äter just nu antidepressiva, SSRI (har provat flera olika för att hitta den som passar mig bäst, det är väldigt individuellt) och några olika vitaminer som jag får på recept av doktorn, efter att hon tagit blodprover på mig. Har även haft lugnande och ångestdämpande tidigare, men de har jag kunnat sluta med nu.

      Radera
  2. Åh ja, verkligen. Känner igen mig nu när jag är mitt i ett bakslag här. För en vecka sedan var jag så arg eftersom jag kände mig nästan som "vanligt" och allt kändes så fånigt. Nu sitter jag här och undrar hur sjutton jag ska klara att jobba 25% i augusti. Vad har hänt? Inte mycket har varit annorlunda egentligen, men på något vis har det ändå blivit för mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är svårt för det är så små saker som förändrar hela ens världsbild! Det är toppen en dag och sen är det plötsligt för mycket. Men man går ju sakta upp och ner och rätt som det är passerar man gränsen. Sen får man nog acceptera att det svajar en del. Livet menar jag. Oavsett utbränd eller ej. Bara att vi är känsligare för typ allt.

      Radera
  3. Jag har haft ett stort bakslag en längre tid nu. Idag har jag pratat med min läkare och min handläggare och behöver jag säga att jag grät i telefonen när jag pratade med bägge två? Det har varit för mycket privat (dödsfall, sjukdomar, oförutsedda händelser, långtidssjuk terapeut, byte av medicin mm mm ) och det har blivit tvärstopp. Hade en plan att börja arbetsträna, men det måste jag skjuta på, det var därför jag ringde dem och så blev det jobbigt, för man får ju försvara sig (känns det som i alla fall). Så det blev en jobbig dag.. tårarna stiger i ögonen hela tiden. Vila imorgon, sen försöka ta nya tag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, här är du ju. Längesen du kommenterade, undrade just vart du tagit vägen! Ledsen att höra att du kraschat. :( Men det låter verkligen som det varit för mycket för dig en tid. Skönt att du lyckades bromsa arbetsträningen. Ta hand om dig och börja bygga upp positiva tankar igen. Sakta men säkert. Snart är du på gång igen. Lite på gång i alla fall! Ta hand om dig, KRAM!!

      Radera
    2. Skönt att vara saknad :) Ja, det är ju inte mycket av det som hänt som jag kunnat styra över, men ändå känns det som att det är mitt fel att jag inte orkar mer. Hör väl till sjukdomen. Så ja, nu gäller det att försöka bygga upp sig själv igen och komma framåt sakta. Kram!

      Radera