Livet är en strid. Eller inte.


Nu kör vi på, ända in i kaklet. 

Man måste ligga på rulle, annars kommer man ingen vart. 

Det är bara att kämpa på, ingen idé att känna efter.

Livet är en strid.

Eller inte. 

Man behöver inte kräkas, kollapsa, eller dö, för att få stanna upp och vila sig en stund. 
Allt måste inte handla om att tävla, konkurrera och vara bäst.

Det behöver inte göra ont. 
Man behöver inte ursäkta sig när man inte vill eller orkar mer. Det räcker att säga nej, utan att känna sig tvungen att motivera sina skäl. Varför är det liksom lite coolare att vara missnöjd och stressad, än att vara nöjd och lycklig?

4 kommentarer:

  1. Så. Himla. Sant.

    Livet är inte kamp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näe, det ska vara gött att leva! Det får vi lära oss att leva efter.

      Radera
  2. Mycket relevant inlägg! Det som inte dödar, härdar? Alltså, nej... Ibland är det helt ok att inte orka, att inte vilja, att inte klara av. För sånt är livet. Ibland är det lättare ibland svårare, men det ska inte vara en ständig kamp eller en konstant tävling.

    Vad vill man minnas på sin dödsbädd? Att jag körde halva mig in i kaklet för att visa hur duktig jag var? Eller att jag lyssnade på mina barn när de berättade om sin dag och njöt av choklad och fågelkvitter? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju precis det! Självklart vill man minnas fina ögonblick som man upplevt med de man tycker om. Inte att man stressade så man kollapsade på jobbet... :(

      Radera