Alltså, ibland blir jag trött på mig själv

Jag var ute en sväng förut, promenerade i solen och tittade på folks trädgårdar, som jag brukar roa mig med. Så stötte jag på en gammal bekant. Det var flera år sedan jag pratade med honom senast.

Och bäst medan vi stod där och pratade så frågade han vad jag jobbade med och så, som folk gärna gör. Jag berättade att jag inte jobbar just nu, att jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och dessutom har sagt upp mig från det jobb jag hade förut.

Då kom det fram att han också var sjukskriven för utbrändhet. Och jag kommer på mig själv med att tänka, Han? Utbränd? Han ser ju jättepigg och frisk ut!

Så trött jag blir på mig själv! ;)

Fast han såg verkligen pigg och frisk ut. Så det jag ville komma fram till var att det är inte så himla enkelt. Fast man vet, så gör man fel. Man säger saker som man inte borde säga. Men man gör det inte för att vara elak. Man bara vet inte bättre. Vilket är synd. Men inget man kan klandra någon för.

Så idag har jag fått en liten lektion, av mig själv, i medmänsklighet, a la smaka på din egen medicin.

Det är så roligt att leva, man lär sig så mycket om sig själv varenda dag.


6 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg! Ja, jag förstår att andra inte förstår när man inte gör det själv. Ser ibland på mig själv i spegeln och undrar om jag inte inbillat mig allt. Är jag egentligen bara lite gnällig? Inte sjuk?

    Viktigt att påminna sig själv om att det ju faktiskt inte syns utanpå ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Du är inte gnällig. Du är sjuk. Fast du ser pigg och frisk ut! Precis som vi andra.

      Radera
  2. Ja det är svårt det där :), det finns nog många i våran omgivning som har detta utan att vi vet om det. :),jag vet ett par stycken bara i den lilla byn jag bor i. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättesvårt. Ja, man vet så lite om folk. Man oroar sig för vad folk ska tycka, men alla har så fullt upp med sig själva så de hinner inte bry sig!

      Radera
  3. Exakt! Jag upplever också FORTFARANDE att jag ibland kaxar till mig och tänker om andra "äh, hen får väl rycka upp sig lite.." Och sen snabbt tillbaka och gräva ner sig i jorden. HUR KUNDE JAG ENS TÄNKA SÅ?? Jag vet ju exakt hur det är. En jävla sjukdom som inte syns alls. Men den känns. Och vissa stunder är man lixom helt normal, kan fungera som vanligt i en kvart eller ett par timmar. Och det är nog ännu mer förvirrande för omgivningen?? Och för mig då, som tydligen också dömer andra i ibland *skäms*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis det jag menar!! Att fastän vi vet att man kan se helt vanlig ut om man bara tar på sig lite normala kläder och kammar håret lite, så gör vi samma fel som alla andra, de som inte upplevt utbrändheten. Vi borde veta bättre, men det gör vi inte. Så jag skäms också lite. Men tänker att jag ska öva mig på att bli mindre snabb på att döma andra.

      Radera