Varför blir en del friska så himla snabbt?

När man mår dåligt och det känns som man bara är sjuk, sjuk och sjuk. Att man aldrig kommer bli frisk. Hur kan vissa andra bli utbrända och sedan vara tillbaka på jobbet med full fart efter några månader. Varför blir vissa friska snabbt medan andra är sjuka jättelänge?

Tänker att det beror ju på hur djupt ner i utmattningen man har varit. Om man tänker sig att man bromsar in och kör för att tanka bilen när varningslamporna börjar lysa så är man ju förutseende och tankar upp rejält innan man kör vidare. Förhoppningsvis har man lärt sig att man bör tanka innan bensinen är slut och så tänker man på det i fortsättningen.

Men om man ignorerar den röda lampan  på instrumentpanelen och kör på. Om man på något ologiskt sätt tänker att nu när bensinen snart tar slut är det bäst att jag gasar för fullt så jag hinner fram i tid, så tankar jag sen, vid nästa bensinmack. Då ignorerar man sina stressignaler, exempelvis frustration, förtvivlan, ilska och sorg.

Vad händer i hjärnan då? Jo, den tar fram nästa knep i arsenalen för att få dig att förstå att du måste tanka. Den drar fram ångesten. När du får ångest är dina reserver på upphällningen. Kroppen reagerar med att vilja fly för livet. Rent psykologiskt då, så spända muskler blir ännu mer spända. Magen reagerar, hjärtklappning, man kallsvettas osv.

Här kan man ju tycka att man borde reagera. Men det gör man ändå inte. Inte jag i alla fall. Jag fick ångest. Vilade. Körde på lite till. Körde på bensinångorna. Ignorerade att nåt hjul hade ramlat av från bilen och ignorerade konstiga ljud från motorhuven.

Till slut var min tank HELT tom. Totalt slut. Inte en droppe bensin som kunde ta mig framåt. Jag låg i sängen och kunde inte resa mig.

Jag var verkligen längst nere på botten.

Tiden läker alla sår, så säger man ju. Och tiden läker utmattning också. Men om man är längst nere så är man en bra bit längre ner än den som stannar för att tanka när lampan börjar lysa. Så om man vilar lika länge så har man läkt lika mycket. Men skillnaden är ju ändå enorm, eftersom man har så olika utgångslägen.

När man kör slut på allt, man kör till motorn skär, då måste bilen bogseras till verkstaden. En mekaniker får gå igenom den från grunden. Kolla motorn, olja, bromsar, fixa filter och minsta lilla mutter. Det räcker inte att tanka en bil som kraschat, den kan ändå inte köra.

Man måste laga den först. Sen tanka. Sist köra. Försiktigt. Och förhoppningsvis har man lärt sig att man måste ta hand om sin bil lite bättre i fortsättningen...


24 kommentarer:

  1. Bra beskrivet! Så ska jag förklara det när nästa frågar varför jag inte är frisk ÄN.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, ibland underlättar det när man kan förklara på nåt sätt som folk kan förstå.

      Radera
  2. Absolut är det skillnad på hur pass länge kroppen har slitit och försökt leverera utan energi. Men, grejen är också att anledningen till att kroppen var utan energi kanske inte är samma för alla människor?

    Upplevelsen kanske kan låta liknande men starta på grund av olika saker? Exempelvis arbeta mer än man hinner vila ikapp eller näringsbrist som leder till energibrist som upplevs stressande när man inte orkar det man tidigare orkade?

    Sedan behöver man särskilja på en utmattad kropp men som fortfarande har en normal återhämtningsförmåga och en kropp som inte har en fungerande återhämtningsförmåga, som vid ME. Den allra största anledning till att en del med utmattning blir bättre inom "normal tid" och att andra har funktionsnedsättningar stora delar av livet beror sannolikt på att den "andra gruppen" har fel diagnos i dagsläget. De saknar fungerande återhämtningsförmåga och behöver därför anpassa tillvaron större delen av livet.

    När diagnoserna och grupperna blandas ihop jämförs alltså personer som har normal återhämtningsförmåga med de som saknar det. Det gör att det lätt kan se ut som om det är individens fel att den "inte kommer igång som alla andra gör". Väldigt ledsamt och skadligt på många sätt!

    Det handlar ju inte om hur bra man är på att vila, hur bra man är på att motivera sig själv eller hur bra man är på att acceptera sin situation. Fungerar inte återhämtningsförmågan/energiproduktionen så är det ett grundläggande problem som inte kan "accepteras bort". Lika lite som att man kan vila bort eller acceptera bort diabetes eller Parkinsson.

    Så, svaret på din fråga skulle jag säga är: alldeles för många får utmattning som diagnos som egentligen har pågående sjukdomstillstånd och som blandas ihop med personer som har tömt sina krafter men har en normal återhämtningstakt eftersom deras energiproduktionen fungerar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det självklart också. Att det är skillnad på varför man hamnar i utmattningen. Och därmed också såklart skillnad på vad man behöver göra för att ta sig därifrån. Men att man har olika startpositioner är en förklaring tänker jag.

      Sen är det självklart så att man behöver ha rätt diagnos för att kunna återhämta sig på ett, för den diagnosen, "normalt" sätt.

      Att man har rätt diagnos borde inte vara nåt vi som sjuka skulle behöva oroa oss för. Vi har ju rätt att bli diagnostiserade med den sjukdom vi faktiskt har, inte med första bästa. Det är min yttersta förhoppning att det kommer bli en förbättring här. Som vi pratat om tidigare, forskning är en förutsättning för utveckling. Hoppas det inte dröjer för länge.

      Jag tycker det känns väldigt oroande om det skulle vara så att alla vi som är långtidssjuka i utmattningssyndrom i själva verket har en annan sjukdom än den vi behandlas för. Och de som är friska på ett par månader är de som i själva verket har utmattningssyndrom.

      Tänk om alla vi andra har ME???? Tanken slår mig ibland och den känns så svindlande att jag inte kan ta in det riktigt...

      Radera
    2. Ja, det är en svindlande tanke... Samt en ledsam tanke genom att så mycket obefogad press och skuld läggs på så många personer som inte tillfrisknar som de förväntas göra. De har fått en diagnos och en mall som de egentligen inte tillhör och får förväntningar på sig som de inte kan uppfylla. Sannolikt handlar det om ca 30-40 000 personer och det är många...

      Jag resonerade som du, att man har rätt att få den diagnos man uppfyller. Helt enkelt, om man uppfyller alla kriterier för en diagnos måste man ju också få det nedskrivet. Man lever ju med sjukdomstillståndet ändå, en diagnos på papper förändrar inte det, men det kan ge en helt annan förståelse bland omgivningen och även hos sig själv.

      Över de kommande åren kommer kunskapen om ME att öka. Allt fler kommer få rätt diagnos och rätt slags stöd. Det är jag helt säker på. Det tar bara lite tid att vända okunskap till kunskap... Vi får alla hjälpas åt för att bidra till det! Kram!

      Radera
    3. Ja, jag har hört folk slänga sig med kommentarer i stil med "Om det ändå är en kronisk sjukdom spelar det väl ingen roll vilken diagnos du har, du är ju lika sjuk oavsett".

      Det blir så svårt att bemöta. Ja, en diagnos är en etikett och det är inte säkert att det förenklar min vardag, men det kan ju göra det. Bara en sån sak som att man själv vet vad man har för sjukdom, till exempel.... Kan ju underlätta. ;)

      Vi kämpar på, lite i taget och sprider kunskap tillsammans.
      Kram!

      Radera
  3. Det var väldigt bra beskrivet :), jag körde tyvärr också slut på reserven, det är väl därför det tar sån otrolig tid innan man blir frisk. Eller också har man ME som Carro beskriver det. Min återhämtningsförmåga verkar inte fungera som den ska riktigt. Men tiden får utvisa det. Får se vad EPM kommer fram till på mötet nästa vecka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag uttryckte min oro för ME i svaret till Carro här ovanför. Läs det gärna!
      Men förstår att det känns spännande att se vad EPM kommer fram till.

      Radera
  4. Väldigt bra beskrivet för det är nog precis så det är. Sen handlar det nog mycket om vilken verkstad man kommer till (läs vården). Om de har kännedom om just din bil och hur dess skador ska repareras.... Vilket är långt ifrån en självklarhet trots det höga antalet kraschade bilar idag.....Även hur garaget hemma ser ut har stor betydelse. Själv krascha jag 8 v efter mitt andra barns födelse. Egentid och regelbundna sömnvanor har varit så svårt att få till med en bebis och en 3 åring (idag 3 och 6). Mitt garage har varit långt ifrån det optimala för återhämtning men vi har gjort så gott vi kunnat. Summan av kardemumman det tar tid.... Lång tid att laga en trasig bil...och om den där nybilsdoften och känslan av plattan i mattan får man nog snällt tänka.... Allt har sin charm / Christine

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är av största vikt att komma till rätt verkstad och att den duktigaste mekanikern jobbar den dagen du kommer in....

      Måste varit en hemsk pärs att krascha med nyfödd bebis. Mina var små men inte så små och det har varit jättejobbigt... Speciellt sömnen måste vara ett svårt kapitel. Hur får du till det??

      Radera
  5. Kloka ord, både dina och här i kommentarerna.

    Tror som du att det dels handlar om hur hårt i botten man hamnat innan det tog stopp. Sedan kan det handla om att det kanske finns fler orsaker bakom för vissa, psykiska eller fysiska, som gör det svårare för en del och lättare för andra. Jag kraschade ihop i december och har varit hemma i 4,5 månad. Även om jag är på jobbet nu och tränar mig betyder det verkligen inte att jag är ute på andra sidan. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta för mig. Från början trodde jag att det skulle ta en vecka eller två. Jag jobbar med att förstå mig själv bättre nu, att se vad jag har för behov och hitta lösningar för att tillämpa det...men jag är även beroende av hjälp från min omgivning: stöttning från min familj och vänner, min arbetsgivare och rätt vägledning från vården. Jag kan inget om det här eftersom jag aldrig varit utmattad förut och jag kan bara hoppas att vägen framåt blir rätt för mig. Just idag sitter jag och undrar om jag ens kommer orka ta mig till jobbet imorgon igen efter dagens bakslag i form av extrem trötthet. Att inte veta är väldigt frustrerande.

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trodde också att det skulle gå snabbt. Men det gjorde det ju inte... Tyvärr.

      Vad bra att du tar hjälp av din omgivning för att må bra. Det är viktigt att alla är med på vad som behövs tror jag.

      Nä man kan ju inte nåt från början, alla är nybörjare i början, men man lär ju sig efter hand som man valsar runt i vårdkarusellen och i och med att man upplever mer. Och tänk på att det är ett test för att se hur mycket du orkar jobba. Inget tvång. Så om kroppen protesterar så våldsamt så kanske du ska prova att vara hemma en dag extra och se om du återhämtar dig mer.

      Att inte veta hör till. Sjukt frustrerande. Men det är ju tyvärr så det är. Ta en stund i taget. Och skrika ut sin frustration när man inte orkar mer. Sen orkar man lite till. Ta hand om dig! Kram!!!

      Radera
    2. Räddningen för mig var edronax. Tog bort min trötthet som var förlamande. Utmattningen jobbar jag på genom att äta mycket proteiner och kolhydrater/promenader samt tillskottet chisan. Blir bättre och bättre men det tar tid. Kan tillägga att det är mitt andra återfall. Depression/utmattning. Första gången så hade jag inget mot tröttheten men en dag så försvann det nästan lika snabbt som det kom. När det var som värst så var det t o m jobbigt att komma upp från soffan. Har efter ca 8 månader kunnat sluta med edronaxen så det är inget man behöver äta hela livet. Fortsätter kämpa med promenaderna och tänkte börja gå på gymet också. Hoppas det fortsätter gå åt rätt håll.

      Radera
    3. Vad skönt att höra att du hittat något som fungerar!! Tror också det är viktigt att äta varierad kost och att träna lite lätt. Om man hittar vanor som fungerar i en del av en hälsosam livsstil så har man nog mycket vunnet. Lycka till!!

      Radera
  6. Tycker du ska vända på tanken och fundera på vad ordet frisk innebär vid utmattningssyndrom? Är det för att du har en oklok läkare som anser att du är frisk, fast än att du själv inte anser det och tvingas ut i arbete. Eller är du frisk för att du jagar och vill bli frisk, vill komma tillbaka så snabbt som möjligt, för att sedan krascha igen? Eller är man frisk, den dagen man har lyckats vända sitt destruktiva beteende och lärt dig leva fullt ut i vardagen efter din nya norm, och fortsatt lyckas behålla din livskvalité?!

    Allas referensramar ser så olika ut. Vi alla har olika toleransnivåer. Det som är en acceptabel nivå för mig, kanske inte är det för dig? Vi alla är och fungerar olika��

    Men helt klart handlar det om hur länge vår kropp orkade med det höga ständiga adrenalinpåslaget. Vår toleransnivå. Har man gått under många år, kraschar ma hårdare. Djupare. Och vägen tillbaka blir längre. Precis som för dig. Och mig.

    Men fortsatt kommer våran väg tillbaka mest sannolikhet se olika ut. För vi är olika. Fungerar olika.

    Det viktiga är nog att inte stirra sig blind på alla andra. Varför lyckas de, men inte jag? Utan fokusera på dig själv, hitta din egen väg tillbaka. Har ingen roll om det tar ett år. Eller fem. Det viktiga är du. Så låt det ta den tid det tar, fokusera på allt positivt istället. Sluta jag och tillåt dig att acceptera. Jag är sjuk. Och det är okej. Tids nog blir jag frisk. A & O.

    Styrkekram fina du ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, frisk betyder inte samma sak för mig nu som det gjorde i början av sjukskrivningen. Jag har nog en mer nyanserad bild av vad man kan förvänta sig nu. Och frisk betyder självklart olika för oss alla.

      Men när man varit sjukskriven i fem år och inte ser hur i hela världen man ska kunna ta sig härifrån då är det lätt att jämföra sig med andra. Även om man vet, man vet mycket väl, att man inte ska jämföra sig.

      Sen stressar ju myndigheterna på, så upplever jag det. Man vill ha ut folk i arbete. Man ska göra nytta. Göra rätt för sig. Det är ett stort stressmoment tycker jag. Hade jag haft ekonomi att göra som jag vill, inbillar jag mig att min stress att "bli frisk" hade varit betydligt lägre. Då hade jag nog varit mer nöjd med det jag har idag. För jag är nöjd med mitt liv nu! Och det är härligt! Men den yttre stressen påverkar mig mycket.

      Och det är då de läskiga tankarna kommer. Om det i själva verket är så att man har en annan diagnos än den som står på sjukintyget. Om man faktiskt inte kan återhämta sig pga att man är feldiagnostiserad...

      Tack för ditt pepp och för dina kommentarer. Uppskattar dina frågor, gillar att tänka till på nya sätt! Styrkekram tillbaka till dig också, såklart!

      Radera
  7. Ja det undrar jag också ! Känns som om "alla" kommer tillbaka till livet ... Utom jag ! Ser att någon skrivit om medicinering och blir lite nyfiken. Själv har här ätit Citolapram och Venlafaxine utan att det egentligen hjälper och nu är det bara jättesvårt och tungt att försöka sätta ut / prova annat! Har du eller någon av er andra erfarenhet av medicin? Tack för du delar med dig i din blogg! ❤️ / Leontina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror så här. Om man har en depression utöver sin utmattning så hjälper antidepressiva. Annars inte. Antidepressiva hjälper ju inte mot hjärntröttheten. Det kan finnas vitaminer att ta, om du har brist på något. Be din doktor om hjälp. Annars finns det inget medicinskt (vad jag vet, om andra läsare vet så rätta mig gärna!!) som hjälper mot en uttröttad hjärna förutom att vila.

      Vila, för att fylla på energidepåerna. Kan vara genom mat, sömn, avslappning, lätt motion, som tex promenader, trädgårdsarbete, yoga, basal kroppskännedom, qi gong eller liknande. Lugna läkande aktiviteter. Och tid. Jättemycket tid och tålamod. Tack för att du läser och kommenterar.

      Radera
  8. Ja precis så tänker jag också angående antidepressiva ! Jag kan fortfarande bli så arg på mig själv att jag lät mig övertalas till den typ av medicinering ! Har gått många år nu och det jag inte provat är inte värt att nämnas , vila aktivitet yoga mm mm mm Och inget hsr direkt hjälpt mig ! Intressant att höra dina åsikter! Tackar! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan ha olika åsikter om antidepressiva. Jag ville först inte ha, men när jag väl testade så förändrade det mitt liv, till det bättre. Så man måste nog vara öppen och prova och känna efter vad som passar en själv eftersom det verkar vara så individuellt.

      Radera
    2. Så sant ! Bra tänkt där ! ��

      Radera
  9. Hej, kom över den här tråden, slås av att alla som skriver här uteslutande är kvinnor, är ju typiskt för utmattnings syndrom mm, det man bör fråga sig ang dessa tillstånd och varför somliga utvecklar dem?, svaret finns troligen att hitta i "personlighets typ", pågår en väldigt intressant studie på Karolinska för närvarande där man ser ett samband mellan ADHD och dessa smärt syndrom, låter rimligt tycker jag då man kan säga att denna neuropsykiatriska diagnos sannolikt är medfödd, (ca 70% hereditet) vilket skulle förklara att effekterna av ett långt liv där hjärna går på "hög oktanigt" bränsle kommer att få effekter på i princip hela organismen! Kortisol är ett sådant bränsle! när kroppen senare kört dessa system för hårt och kroppen inte längre kan producera dett bränsle i samma omfattning, kommer nervsystemet samt det endokrina systemet som "vant" sig vid denna typ av bränsle och i den höga mängden, skrika efter den "drogen" = smärttillstånd, Fibromyalgi, ME, mm, man skulle kunna säga att de negativa effekterna som vi upplever förmodligen är ett slags abstinens! är ju svårt att vänja sig av med en "kropps egen drog" som troligtvis varit i omlopp i hela kroppen under troligtvis hela ens livstid, dessutom i allt för höga doser, min tanke är att det är en Neuropsykiatrisk åkomma som kan ligga bakom många av dessa symptom, neuropsykiatrisk har en lite negativ klang i mångas öron, jag menar att det mera är ett "personlighetsdrag" se bara hur många kreativa människor som lever med psykisk ohälsa, tar till droger för att självmedicinera sina tillstånd, är för övrigt klarlagt att man ser ett kliniskt samband mellan kreativitet och psykisk ohälsa! studien också genomförd på KS, så till er unga som är just detta: kreativa, aktiva (överaktiva), hitta sätt att balansera ert "driv" det kan som inledande skribent påtalade leda till att "motorn skär", Man

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu när du säger det minns jag att min psykolog vid ett tillfälle sa att jag var som en "välfungerande adhd". Kan du länka till studien?

      Radera
  10. Hejsan!

    Har ramlat över din blogg och funnit att den var riktigt välgörande för mig att läsa. Har som jag själv uttryckt det "haft problem med stress" ett bra tag. Men försökt fixa det själv. Har inte gått så bra och sjukskrev mig för sju veckor sen. Då jag till slut tryckte på stop-knappen och var hemma så började jag inse hur pass dåligt det var.. Har själv börjat använd ordet utbränd lite smått. Har varit så himla slut den här sommaren. Jag trodde ju att bara jag fick ta det lite lugnt så skulle det bli bättre. Men det tar längre tid än jag tänkte.

    Fick igår äntligen träffa en läkare som tog tag i lite. Jag hade visserligen också förberett mig. Så det blev tagit prover, han skrev ut medicin och han skulle se till att någon av de två psykologerna skulle höra av sig. Han såg dessutom till att jag inte behövde jobba 50% hela denna veckan. Jag försökte jobba i tisdags och det ångestpåslaget var inte att leka med..

    Känns verkligen inte som att bilen fungerar alls för mig. Och det känns verkligen som att det kommer att ta mer tid att laga än vad jag trodde och tänkte. Och det går inte att bara "skärpa sig" mer.

    Det är däremot otroligt svårt att avgöra vad som jag ska prioritera att göra och vad jag ska välja bort. Ligger och funderar på om det vore bäst att städa och få rent och skönt, det gillar ju min hjärna! Eller om jag ska fara med killarna på utflykt med mamma och pappa, det är ju alltid trevligt att vara med dem man älskar. Vad ska vi ta för slags utflykt? Ska vi fara förbi och köpa härliga grönsaker på marknad? Det är ju himla gott och trevligt att ha! Men klarar jag av det?! Och sen vet jag ju att jag måste klara middag och kvällen själv för att maken är bortrest i helgen. Finns det kvar energi då? Känner mig ju slut redan nu då jag just vaknat..

    Tja det är väl så att det får visa sig med tiden! Jag blir väl långsamt klokare och klarar av saker. Både att lära mig vad jag klarar och inte och att även ta beslut..

    Tusen tack för en bra blogg. Mycket klok läsning! Kommer att läsa mera!
    Ta hand om dig! Kram!
    /Sara

    SvaraRadera