Om våndan med att säga nej

Ni vet, det finns vissa saker som man känner sig tvungen att göra fast man absolut inte vill. Städdag i bostadsrättsföreningen är en sån sak. Jag har liksom ingen lust att gå ut och sopa med mina grannar en lördag. Särskilt inte när jag inte mår så bra för övrigt.

Egentligen skulle man ju rent tekniskt sett kunna säga nej.

Men så funkar det inte riktigt. Om man har såna här dagar en-två gånger om året så bygger det ju på att alla deltar.

Och detta är så himla svårt. För jag vill inget hellre än att säga nej. Jag sopar gärna, som ni vet. Men på mina villkor, på en dag som jag mår bra. Det godkännes icke av herr städgeneral. Han sopar fast han dessutom har amputerat ett ben... En gammaldags herre som tycker att allt vi "ungdomar" gör är "hafsigt och slarvigt". Vi ungdomar, det är alltså jag och de andra yngre i området, vi som är mellan 30-45 år sådär.

I hans sällskap känner jag mig som en rebellisk tonåring!

Varför säger jag inte bara nej?

Det kan man fråga sig...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar