Om saker som jag inte begriper...

Det är nåt jag inte fattar.

Läkare, dom är ju välutbildade. När man träffar sin doktor så görs det nån form av utredning, man får förhoppningsvis träffa en duktig (för let´s face it, det finns folk som inte är bra på sitt jobb, oavsett vilket jobb de har).

Sen blir man rekommenderad någon form av behandling. För min del har det varit allt från vila till olika mediciner, terapi, sjukgymnastik, FAR (fysisk aktivitet på recept) mm. Och så litar man på det och har mer eller mindre tålamod att läka ut sin sjukdom med hjälp av sin behandling.

Eller så har man inte tålamod. Eller så har man det, men tröttnar till slut ändå på att alltid vara sjuk.

Man är liksom sjuk så länge, så man tänker att det måste bara finnas nåt annat. Något borde det väl gå att göra. Om jag googlar så hittar jag kanske något som min doktor inte känner till...?

Och på internet finns en uppsjö av saker. Blutsaft, multivitamintabletter, omega 3, alger ifrån Japan extra renade och inte alls påverkade av radioaktiv strålning från Fukushima, en särskild juice med extra mycket antioxidanter som kostar 435 kl/liter. Och smakar skit. Men det hör ju inte hit. (för jaaaa, jag har ju testat den också..., häng mig, jag ville ju bara bli pigg.)

Och coacherna. Alla coacher.

- Om du klappar på din ångest försvinner den. Hmm. Lockande. Ångest är vidrigt.

- Testa din saliv för att optimera binjurarnas funktion. 2300 kronor. Och då ingår frakten.

- Testa halten signalsubstanser i hjärnan. Så man inte tar antidepressiva i onödan. Sjukvården hade inget test för detta, men coacherna har.

- Hårmineralanalys. Så man kan se hur illa ställt det är med vitaminer och mineralerna i kroppen.

- Sköldkörteltest, eftersom alla problem med sköldkörteln tydligen inte syns på läkarens tester. Varför har inte sjukvården deras test då, så det syns? Hade det inte varit smidigare?

- Tungmetallanalys, kanske? Så man kan avgifta sig från tungmetaller.

- Balansera hjärnhalvorna och minska din stress genom att optimera flödet av ryggmärgsvätska till hjärnan.  --- Öh? ..... Va?

- Eller ett antistresspaket med piller? Hur det nu kan funka. För bara 1561 kr/månad försvinner stressen? Nej inte riktigt va? Jag tror man behöver sluta stressa för att det ska funka. Inte bara ta massa tabletter och fortsätta köra på som förut. Men det är ju jag det.


Men annars fixar det sig med gurkmeja, gojibär och nyponpulver.  Kanske? Men varför säger inte läkaren något om att man borde ändra sin kost då? Eller om de inte är kunniga nog, varför får man inte remiss till en dietist? Om svaret på all världens sjukdomar ligger i kosten, varför är det inte där man sätter in resurserna då?

Och så är jag tillbaka där igen, där jag så ofta hamnar. Kan man skärpa till sig och bli frisk enbart genom att balansera vila, motion och att äta nyttigt?

Eller. Ännu värre. Borde man rent utav kunnat undvika sjukdomar om man bara ätit sina gojibär ordentligt?

Vill ju ogärna tro att allt i själva verket, är mitt eget fel.



14 kommentarer:

  1. Jag pendlar mellan att känna att allt är mitt eget fel och att bli förbannad och tycka att andra gott kan ta på sig lite av skulden att jag hamnat där jag är.

    När det gäller alternativa metoder finns det nog mycket skit där ute, men även metoder som faktiskt gör skillnad på riktigt. Men jag är partisk då jag har familj inom integrativ medicin - alltså att integrera skolmedicin och alternativmedicin. Sverige är fruktansvärt usla på att integrera andra alternativ än de skolmedicinska. USA, Kina, Tyskland t ex har alla en annan syn på det och är bättre på att låta skolmedicin och andra metoder jobba tillsammans, eller sida vid sida. Där det finns en annan helhetssyn och där de kan se att det finns luckor som skolmedicinen inte rår på, men andra metoder kan nå fram och hitta lösningar.

    Jag har även sett skillnaden som en kostomläggning kan göra: när våra barn inte fick hjälp av sjukvården ("sätt dem på pottan så ordnar det sig" - ena barnet var konstant förstoppad i 4 år och det var enda rådet vi fick), men ett blodprov som skickades till ett lab i Tyskland kunde få fram att det fanns en hel mängd födoämnesallergier, en långsam allergi. Ett test som skulle kunna göras här, men är för dyrt så vårdcentralerna köper inte in dem. Flera års magproblem (och allt som följer med det) försvann på ett par veckor, bara genom kostförändringen. Det förändrade hela vår familj.

    Jag säger inte att just det funkar på allt och kan inte uttala mig om metoderna du nämner, bara att det faktiskt finns saker som gör skillnad. Rätt sak på rätt plats. Även om det är duktiga läkare och en skicklig sjukvård. De använder inte alla sorters mätmetoder som finns och behärskar inte alla typer av behandling.

    Menar inte att det är ditt fel, eller mitt fel, att vi är här. Det är en tung börda att bära ensam. Det är många delar som spelar in och det är en jäkligt knepig sjukdom. (tror förresten inte att gojibär gör skillnad. Jag brukade äta dem rätt ofta förut ;) och chiafrön, och varierad kost, mycket grönt...det är inte där skon klämmer). Även omgivning, samhälle, arbetsgivare behöver ta ansvar för den växande stressproblematiken som skapar många sjuka. Och som håller oss sjuka tyvärr :s Och ja, det var nog lite det här jag var inne på; att det borde finnas bättre kunskap om vad som skulle kunna hjälpa oss. Men det verkar skralt med forskning, metoder och lösningar. I nuläget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är just det, det finns mycket skit och så finns det sådant som faktiskt fungerar. Men hur hittar man det som är bra, om man inte får hjälp att hitta det? Var börjar man leta? Som sjuk har man ju begränsad energi att lägga. Och begränsad ekonomi...

      När ska man leta efter ännu en behandling och när ska man bara acceptera att man är sjuk och det finns inget mer att göra än det man redan gör...?

      Finns inga enkla svar...

      Men vad skönt att ert barn mår så mycket bättre efter kostomläggningen. Ett sådant exempel har jag också sett på nära håll. Det förändrade verkligen hela den familjens liv också.

      Men nej, gojibär allena kan nog inte rädda oss alla undan den våg av stressrelaterade sjukdomar som väller in över oss nu. Det behövs nog lite mer kunskap och forskning som du är inne på. Och pengar att genomföra förändringarna...

      Radera
  2. Jag håller med Linnea om att det saknas forskning. Bristen på tillräcklig forskning beror nog till största del på att det saknas ekonomisk vinst för naturliga saker såsom kosten exempelvis. Ekonomisk vinst för samhället förstås men inte för läkemedelsbolagen som bekostar större delen av den forskning som sker.

    Även ett av våra barn hade i många år problem med magen/svårt förstoppad inklusive trötthet etcetera. Nu först vet vi att vårt barn inte kan äta vete/gluten, fastän det inte är celiaki. Precis som jag inte heller kan. Vi är glada över att vi till slut själva tog tag i det istället för att bara ge lösande medicin eller annat.

    Med det sagt är det självklart inte fel att ta mediciner, de kan vara oerhört viktiga i många sammanhang. Men, ledsamt om man missar grundproblemet... Idag har vi jättefin stöttning från Barnvården och de verkar mycket pålästa om ny forskning angående kost etcetera. Känns lovande! Tror det snart kommer att utvecklas en större helhetssyn på hur hela vår kropp hänger ihop!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, bristen på forskning beror säkert till stor del på olika ekonomiska aspekter. Vinst i kvartalsrapporten är viktigare än allt annat känns det som. Och givetvis ska man använda medicin där det behövs. Men det behövs en helhetssyn, där är vi helt överens! Både på kroppen som helhet, men även på människorna som lever i det samhälle vi skapar. Jag tror ju inte att det kommer fungera att köra på så här som vi gör särskilt länge till.

      Radera
  3. Just när det gäller vår sjukdom, så finns en uppsjö förslag, rekommendationer, tips, mediciner, terapier osv osv. Har själv sökt mig förtvivlad efter det enklaste, snabbaste botemedlet. Helt förgäves. Sökandet gjorde att mitt tillfrisknande till och med bromsades. Men så växte den där acceptansen sig starkare, och gradvis slutade jag jaga efter att bli frisk, jaga för att få må bra. Istället bara accepterade jag. Jag är sjuk. Jag har den här helvetessjukdomen. Jag bor här i Ingemannslandet. Och det är okej. Det kommer att ta lång tid innan jag blir frisk. Innan jag får min enkelbiljett. Men det är fortsatt okej. För någonstans här och nu har jag lärt mig att älska mig själv igen. Jag njuter av nu:et. Varje dag. Jag planerar inte framåt, DET ska jag göra sedan, när jag är frisk. Istället ser jag möjligheterna här och nu. Samtidigt som jag fortsatt prioriterar den viktiga vilan.

    Och det har gett resultat. Är glad. Lycklig. Skrattar. Njuter. Är närvarande. Jag älskar mig själv. Mitt liv. Här och nu, trots att jag har en allvarlig utmattningsdepression. Och det är stort. Just den här acceptansen och tillåtandet tror jag är den viktigaste ingrediensen i vårt läkande...

    Det finns ingen läkare, medicin eller behandling i hela världen som kan hjälpa dig, om du själv inte tillåter dig själv att bli frisk. Och det gör du genom att acceptera. Jag är sjuk, det här kommer att ta lång tid, men jag gör det bästa av situationen och lär mig att älska livet igen. Det enkla, för det stora❤️

    Simplification är ett magiskt ord ��

    Styrkekram ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt för dig att du kommit till acceptans. Det är ett stort steg och svårt. Härligt att höra att du mår bättre.

      Jag funderar... Man vill så gärna hitta en snabbare lösning än den behandling man fått, så man glömmer bort att göra det man ska för att läka.

      Men när bakslagen kommer (för det gör de ju lite då och då) så vill åtminstone jag ta nån genväg tillbaka. Fast det funkar inte så. Har jag ju lärt mig. Det tar den tid det tar. Men det tar så lång tid.

      Och då blir jag stressad av att det tar så lång tid och att jag kommer behöva sitta med Försäkringskassan och säga att jag har blivit sämre igen och skämmas för att jag är så dålig på att bli frisk. Nu spetsar jag till det här. Men det ligger något i det.

      För om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag inte haft något som helst problem att leva det liv jag lever just nu för en avsevärd tid framöver. Jag gillar mitt liv och är hyfsat nöjd med det jag klarar av. Men det räcker inte för de som bestämmer. Det stressar mig.

      Och det är kanske därför jag håller på och letar efter en quick fix, något som gör mig frisk så jag kan ta bort ett stort stressmoment ur mitt liv. Känslan av att vara ekonomiskt beroende av bidrag.

      Kram!!

      Radera
    2. Jag blir också skitstressad av den här känslan av att läkare/handläggare tycker att man borde vara friskare än man är. Arbetstränar du inte? Har du börjat jobba än? Just nu hyperstressad för att jag ska till läkaren imorgon och förklara varför jag inte kommit igång..den här gången heller.. och det stressar som sagt bara, och motverkar att man kan bli frisk. Vet inte hur man ska göra. Jag mådde bättre i höstas och var på gång att börja arbetsträna på mitt jobb, men sen dess har det gått nerför. Att sitta och förklara det är inte det enklaste, men imorgon måste jag försöka...

      Radera
    3. Jag känner precis likadant, blir stressad av att inte bli frisk nån gång.Jag berättade det för min kurator att jag blir stressad av att inte bli frisk nån gång, då sa hon att tre år är ingenting, det tar längre tid än så. Då släppte faktiskt lite av min stress när hon sa så, efter det så har jag fått lättare att acceptera att det är så, mår nu ganska bra och tar dagen som den kommer. Kram

      Radera
    4. Hoppas att det går bra för dig idag på mötet med FK. Man kan bara säga som det är och hoppas att alla vill ditt bästa. Tänker på dig och håller en tumme!

      Radera
    5. Oj, nu blev det lite fel! Det första svaret var till Lotta!

      Till Helena: Nä jag har också hört att det tar allt från ett halvår till upp emot tio år, eller så länge som man stressat tar det att bli frisk. Men systemet är inte riktigt uppbyggt för att få sjukpenning så länge. Så det är nog inte sjukdomen i sig som stressar längre utan allt det som är runtomkring som jag inte kan påverka. Men vad skönt att du mår bättre igen, härligt att höra!!

      Radera
  4. När jag får en kallelse till en s.k psykiatriker här i Dalarna, vill jag gärna avboka mötet... varför... jo därför att här får man olika läkare varje gång.. De är s.k "stafettläkare".. Vad fan Stafettläkare... Jo dom åker mellan olika mottagningar... och man ska berätta hela sin livshistoria varje gång.. Tala om för dem vilka mediciner man har och behöver... Alltid protester mot insomningstabletter och framför allt antiångesttabletter... Vad fan.. är dom inte specialister och förstår dom inte att jag behöver antiångesttabletter för att jag psykiskt bara måste veta att dom finns där ifall ångesten kommer smygande. En trygghet bara... Att veta att dom finns "utifall". Jag konsumerar så lite i dagens läge att dom, med protest, skriver ut dem. Men varför ifrågasätta överhuvudtaget.. ??? Ibland önskar jag att de får gå igenom samma helvete som vi gjort och gör. För att förstå hur ångest känns och hur den förtär en människa.. Ibland undrar man om vissa psykiatriker fattar innebörden av vad vi, som pacienter genomgår. Jag saknar min läkare i Skåne som jag kunde vända mig till jämt när jag ville. Han kunde svara på mina desperata mail mitt i natten ibland, när han hade jour.. Även han behövde ju få sova.... annars hade jag svar direkt på morgonen.. Han var/är underbar... Tack vare honom kan jag idag arbeta 50% och hans eviga arbete med att hitta rätt medicin för mig (försökskanin).
    Till slut hittade han häxblandningen och jag fungerar, (åtminstone delvis), som människa, men kallelser, tvång tider och resor till "doktorn" är ett jälva piss. Jag måste åka 9 mil för att träffa nästa läkare, som jag aldrig träffat innan... Tre gånger av fyra orkar jag bara inte...

    SvaraRadera
  5. När jag får en kallelse till en s.k psykiatriker här i Dalarna, vill jag gärna avboka mötet... varför... jo därför att här får man olika läkare varje gång.. De är s.k "stafettläkare".. Vad fan Stafettläkare... Jo dom åker mellan olika mottagningar... och man ska berätta hela sin livshistoria varje gång.. Tala om för dem vilka mediciner man har och behöver... Alltid protester mot insomningstabletter och framför allt antiångesttabletter... Vad fan.. är dom inte specialister och förstår dom inte att jag behöver antiångesttabletter för att jag psykiskt bara måste veta att dom finns där ifall ångesten kommer smygande. En trygghet bara... Att veta att dom finns "utifall". Jag konsumerar så lite i dagens läge att dom, med protest, skriver ut dem. Men varför ifrågasätta överhuvudtaget.. ??? Ibland önskar jag att de får gå igenom samma helvete som vi gjort och gör. För att förstå hur ångest känns och hur den förtär en människa.. Ibland undrar man om vissa psykiatriker fattar innebörden av vad vi, som pacienter genomgår. Jag saknar min läkare i Skåne som jag kunde vända mig till jämt när jag ville. Han kunde svara på mina desperata mail mitt i natten ibland, när han hade jour.. Även han behövde ju få sova.... annars hade jag svar direkt på morgonen.. Han var/är underbar... Tack vare honom kan jag idag arbeta 50% och hans eviga arbete med att hitta rätt medicin för mig (försökskanin).
    Till slut hittade han häxblandningen och jag fungerar, (åtminstone delvis), som människa, men kallelser, tvång tider och resor till "doktorn" är ett jälva piss. Jag måste åka 9 mil för att träffa nästa läkare, som jag aldrig träffat innan... Tre gånger av fyra orkar jag bara inte...

    SvaraRadera
  6. Min nya kommentar (fortsättning på min förra försvann innan jag kunde publicera. Mitt fel.. Tryckte på fel knapp... men jag orkar inte skriva om alltihop.. Sov gott alla vänner. Kram till alla och kämpa på. Jag är nog väldigt priviligerad i nuläget. Jag fungerar ju lite iallafall. Rädd för att krascha igen bara. Har, med protest, till slut accepterat mina begränsningar, vilket har varit en gigantisk kamp... Jag vill så mycket, men kan inte, får inte.. Ofta känner jag värdelösheten, kraftlösheten, och att jag inte duger... Varför orkar andra och inte jag? .. Men ett tips ... oavsett var ni befinner er, Berätta för andra, skäms inte för era känslor, mående och begränsningar.. Jag har erfarit att man får så mycket tillbaka i respons, och förståelse, även från dessa presterande, duktiga och starka personerna runt omkring en.. Ärlighet, accepterande av sina begränsningar och information till omgivningen, ger så mycket tillbaka... Var stolta över vem ni är som individer oavsett problem... Berätta för andra, som inte har kunskapen. Det är en tillgång och en lärdom för de "starka" och "friska". Dom förstår mera än ni tror, bara dom vet hur vi mår och varför... Kämpa, det har jag gjort och har (någorlunda) hittat en öppen dörr att gå igenom.
    Skäms inte.. Tack vare denna blogg lär vi oss att många, väldigt många, känner likadant. Kram till er alla... Trots allt är livet värt att leva.. Tänk på att, (ett ordspråk jag tycker om), "Kan man glädjas för lite har man mycket att glädjas för".. Det kan vara så simpelt att man orkar kliva ur sängen, njuta av fågelsång, nytt liv i form av knoppar på träden, små blommor och blad som föds på nytt. Nytt liv. nya upplevelser och nutt hopp om framtiden. För vissa av er känns nog detta så avlägset, men det finns.. Jag lovar.. det finns där, någonstans... Love you..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig. Vad tråkigt att din vård har blivit sämre sedan du bytt region. Det där med stafettläkare är verkligen inte bra för oss som är långtidssjuka. Man tappar helt klart orken när man ska behöva sitta och förklara allt om och om igen. Vill ju gärna känna att det är läkaren som har långsiktig planering och har koll. Det orkar man ju inte själv.

      Och visst är det så att man fått lära sig att uppskatta det lilla i tillvaron. Det finns så mycket som är fantastiskt, bara man tittar.

      Radera