Krasch

Jag hamnade i en riktig krasch efter mitt möte med arbetsgivaren förra veckan. Varje gång jag kraschat följer det samma mönster. Vilket blir en slags trygghet i sig. Jag vet att jag kommer må bättre så småningom, men först måste jag bara må sämre ett tag.

När något jobbigt är på gång, nästan alltid någon form av jobbigt möte, så varvar kroppen upp så snart kallelsen landat i brevlådan. Stressen smyger sig på. Värken byggs upp allt eftersom. Jag blir mer lättirriterad, frustrerad, ledsen och uppgiven. Sen kommer stressdrömmarna, mardrömmarna, den nattliga ångesten, och så vidare...

Detta peakar vid dagarna för mötet, plus minus några dagar. Sen avtar det. Lika sakta som det kom, försvinner det bort.

Men ibland kraschar man rejält. Och det har jag gjort den här gången.

Först brukar jag fyllas av energi, kanske för att jag har fattat ett jobbigt beslut som tagit mycket av min energi. Jag är helt euforisk och livet leker, jag är oövervinnerlig. Klarar vad som helst!

Och sen. BANG. Utmattningströttheten är tillbaka.

Hej hej. Du har väl inte glömt mig? Jag finns också här! Så lätt blir du inte av med mig.

Och så är jag tillbaka i sängen. Ångest. Trötthet. Huvudvärk from hell. Illamående.
Och så börjar det om. Hela jävla skiten börjar om.

Hur många gånger ska det behöva börja om, när man känner att man är på G?

Jag bara undrar. För jag har inte lust mer nu.

18 kommentarer:

  1. Känner igen det där. Ta hand om dig så har du snart en bra dag igen.

    SvaraRadera
  2. Samma här.. nu stressar jag upp mig för läkarbesök på onsdag.. Sen vet jag att jag blir trött i flera dagar efteråt. Kram och ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis som jag... Hoppas det går bra för dig.

      Radera
  3. Har inte heller lust mer, är så trött på dessa bakslag. Håller nu sakta men säkert på att ta mig igenom ett av dem så vi får hålla varandra i hand och ta oss igenom det här tillsammans. Kram Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hoppas vi snart är bättre igen.

      Radera
  4. Samma här... :( Men TACK för att du skriver , känns lite mindre ensamt ... O imorgon KANSKE det känns lite bättre ...för oss alla! / Leontina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas det... För det här är ju inget vidare.

      Radera
  5. Ja många gånger de senaste åren har man undrat när bakslagen ska sluta komma. Man tar sig upp, mår bättre en period och sen kraschar man igen. "Vanliga" orsaker till stress som man klarade av att hantera under längre perioder innan man blev utbränd går inte att hantera längre. Stresstoleransen finns inte. För mig förstår jag nästan inte ens att jag är för stressad innan kroppen plötsligt säger ifrån och all energi försvinner. Men så är det också en balansgång när man är högkänslig och hjärnan aldrig vill stänga av.

    Men man får lära sig att leva med sin "stressallergi" och hoppas skapa en livsstil och hitta ett arbete som stöder återhämtningen så man kan få må bra under längre perioder, även om jag att stresskänsligheten följer med resten av livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan nog aldrig bli som man var förut. Och på sitt sätt är det nog ganska bra! Men den här överkänsligheten mot stress påverkar mycket. Rädslan för att energin ska ta slut så där plötsligt är ibland värre än att den faktiskt tar slut.

      Det är mitt mål också, att hitta en sysselsättning som jag klarar av trots mina begränsningar. Att tillåta mig att må så bra som jag kan. Det tror jag är viktigt.

      Radera
  6. Kram var rädd om dig ♥

    SvaraRadera
  7. Jag genomgår samma helvete och det är så tärande och man i bland bara vill checka ut. Skot om dg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Styrka till dig också. Det vänder. Det gör det alltid. Man vet bara inte hur lång tid det tar...

      Radera
  8. Hej. Har börjat läsa dina inlägg så smått och känner så väl igen mig i mycket. Problemet är bara att jag inte kan tala om hur jag mår. Kan inte sätta ord på hur jag känner.
    Jag var på möte idag med AG, FK och läkaren. Satt och grät mig igenom näst intill hela mötet och dom planerar hur och när jag ska börja arbetsträna. Det blev nu på tisdag. Känner paniken i kroppen och börjar gråta ännu lite mer. Sen kommer frågan lite glatt från FK-tjejen: Hur känns det här för dig då Jolina? Ja, vad svarar man på något sådant? Jag vet inte vad jag ska säga, svarar jag.
    Det enda mötet handladade om var när jag kan börja jobba igen och vem som ska betala för arbetsträningen?! Försäkringskassan vill bli av med mig och jobbet verkar inte så sugna på att få mig tillbaka. Hur orkar man? Hur gör man nu? Satt i bilen och hyperventilerade efter mötet i halv panik. Vill inte vill inte vill inte. Jag vet inte hur jag ska kunna klara det här när hela kroppen skriker NEJ!!! men ingen lyssnar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Hoppas du finner stöd i det jag skriver och att det kan peppa dig.

      Du har två val som jag ser det. Ringa din handläggare och berätta precis det du skrev här, att du blir sjuk bara av tanken på att gå tillbaka. Eller gå dit på tisdag och se det som en dokumentation av eländet (ursäkta uttrycket!). Skriv ner hur du mår nu och varje dag fram till tisdag och sen hur du påverkas/inte påverkas av olika situationer på din arbetsplats.

      Min erfarenhet är att om man kan berätta vad som händer när man pressas, så fortsätter de inte pressa på. Men man behöver vara tydlig. Så skriv ner och dokumentera, så du kan redogöra för FK sedan.
      Lycka till! Hör gärna av dig och berätta hur det går för dig!

      Radera