Förbannade stress

Jag tyckte jag var på G. Att framtiden ljusnade för mig. Kunde se framåt. Såg fram emot att börja arbetsträna så smått. Kände att jag faktiskt skulle kunna klara av det den här gången.

Men detta bevisar bara hur skör jag är. Att jag fortsatt är ganska nära gränsen för att falla tillbaka i utmattning igen. 

Ett möte med min arbetsgivare. Ett enda. Och jag faller så långt, långt ner. Mycket längre än jag kunnat föreställa mig. 

Tillbaka är nätter där jag inte återhämtar mig. Drömmer, stressar, svettas, vaknar med värk i kroppen. Nätter då jag vaknar i gryningen och inte kan somna om fast jag är så trött. 

Dagar i sängen. Huvudvärk, yrsel, ostadighetskänsla, muskel-och ledvärk, ont i magen, ångest. Glömska, koncentrationssvårigheter, allt som utförs, görs i minimihastighet. You name it. 

Utmattningen är tillbaka. Och jag gillar det inte. För jag hade vant mig vid att återhämta mig efter en natts sömn. Att orka leva på dagarna. Jag gillade det. Och nu orkar jag inte det längre. 

Förbannade stress. 
Sluta jävlas med min kropp. 


12 kommentarer:

  1. Åh så himla trist att höra, hoppas verkligen att du snart hittar tillbaka till det livet snart igen. Det är så trist med alla dessa bakslag. Styrkekram till dig. ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det hoppas jag också! Bakslag är tråkiga, men är ju en del av sjukdomen. Tur att det vänder uppåt när man varit nere och vänt, så har man iaf det att se fram emot!

      Radera
    2. Ja det är tur det, det är verkligen upp och ner. Kram

      Radera
  2. Kram till dig, det är tufft med bakslag på alla sätt! En fysisk plåga och en stor känslomässig besvikelse och frustration. Fallet är tungt när man trodde man var på bättringsvägen. :(

    Jag tror du behöver överväga om det i själva verket är din kropp som inte har förmåga till större/normal grad av ansträngning. Visst har du på senaste tiden ökat din fysiska träning, som din läkare bad dig göra, samtidigt som det blev den känslomässiga ansträngningen med arbetet och mötet? Kan det inte vara så att din kropp saknar förmåga att hantera ansträngning av olika slag?

    Jag känner igen så mycket av dina reaktioner i min sjukdom ME och det känns ledsamt om det är så att du har den utan att få de rätta förutsättningar att leva med tillståndet. Varje bakslag är av allvarlig vikt och jag hoppas din läkare tar till sig hur du mår nu efter en period av ökade aktiviteter.

    Samtidigt tror och hoppas jag att du kommer bli starkare igen och där kroppens system hamnar mer i balans igen. Du kommer tillbaka även om det är väldigt tufft nu. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämmer, jag har ökat min ansträngning på olika sätt den senaste tiden. Ska ta upp detta med doktorn när jag kommer dit nästa gång. För visst är det oerhört frustrerande att ständigt ramla ner när man tror att man är på gång.

      Det positiva som jag tar med mig är att bakslagen är inte lika djupa och varar inte lika lång tid nu, som de gjort förut. Men jag läser återigen kriterierna för ME och inser att mycket stämmer, även om mina symptom stämmer in på utmattning också. Så svårt detta är....
      Kram!

      Radera
    2. Vad bra att bakslagen är mer "lindriga" än de tidigare varit, skönt!

      Ja, det är inte lätt när flera symptom är liknande mellan utmattningssyndrom och ME. Det kommer bli mycket enklare när det finns diagnostiska prov att ta, blodprov på immunförsvarsavvikelser vid ME exempelvis. Det är på gång men dröjer säkert något år.

      Det man i forskning sett är den stora skillnaden är vad som händer fysiologiskt i kroppen vid fysisk träning. För en person med ME reagerar immunförsvaret, genuttrycken förändras, mjölksyra bildas, blodtillförseln minskar etc. Det gör det inte för personer som har en utmattning. Det här är ju svårt testa själv, tyvärr. Man får mer fundera hur det funkar i vardagen.

      Vanligt är att man vid ME har tydliga och rätt skarpa gränser för vad man tål. Och att det inte finns någon möjlighet att gå över den gränsen. Ju mer still man står desto mer vidgas gränserna men ju mer aktivt man försöker ta sig framåt desto sämre blir man. I övrigt är det generellt ansett att Kanadakriterierna (viss.nu/mecfs) är så pass strikta kriterier att uppfyller man dem så har man ME. Be att få gå igenom dem med din läkare (sidan viss.nu är riktad till sjukvårdspersonal). Som jag nämnt tidigare är det inte alla som insjuknar plötsligt utan en del mer gradvis. Ärftlighet och läckande tarm är områden det forskas om.

      Oavsett gör du ju nu det du kan, att ta det lugnt och lyssna till kroppen. Det är ju bra i vilket fall! Kram!

      Radera
    3. Ja, det hade onekligen varit enklare om det fanns blodprov att ta. Även om det finns gråzoner så hade det säkert varit en stor hjälp. Känns också som att blodprov har en högre status i sjukvården än patientens eget tyckande om sin situation. Att man får det svart på vitt, så här är det, då är du sjuk. Punkt slut.

      Det är verkligen intressant att ju mer man vilar desto mer läker man, eftersom vården ofta försöker pusha en framåt lite mer och lite mer. Kan ju få förödande konsekvenser... Antar att du fått känna på dem. Tyvärr...
      Kram!

      Radera
    4. Ja, vården gör ju det generellt för att motion och träning är ju verkligen till stor nytta för så många slags sjukdomstillstånd. ME är en av de få, kanske den enda sjukdom, där ökad träning medför sämre tillstånd. Och vet man inte det, är det lätt att anta att träning ska ge samma positiva gensvar som det gör för så många andra. Jag tror dock och hoppas på att kunskapen ska spridas, sakta men säkert.

      Från början av min sjukskrivning var det mer jag själv som ville för mycket. Tog längre och längre promenader, för jag tänkte det skulle vara bra. När jag blev tvungen sluta med det märkte jag så tydligt att jag istället blev allt bättre i vila. På alla sätt; färre symptom och ökad bortre gräns. Men, vid det laget tyckte vården det var dags för styrketräning... Jag gick tyvärr med på det och sen dess har jag inte på tre år kunnat nå samma nivå som innan jag styrketränade.

      Så, ja... Jag har testat och vill gärna att andra ska slippa det. Därför berättar jag så ofta om ME, för att andra inte ska behöva bli sämre utan med hjälp av kunskap och insikt kunna stanna på en högre energinivå, trots sjukdom. En del i det är att jag tackade ja till att vara med i ett tv-reportage om ME. Om du, eller någon annan, är intresserad så kommer det att handla om ME i Fråga doktorn nästa måndag, den 25 april. :) Kram!

      Radera
    5. Självklart ska vi kolla på det!!

      Så hemskt att vården gjort dig sämre. Man vill ju kunna lita på de råd man får av sjukvården. Finns det inget att göra? Mer än att vila då? Kan du ha rätt till ersättning från ansvarsförsäkringen om deras behandling gjort dig sjukare än vad du hade behövt vara?

      Radera
    6. På många sätt har jag ändå haft tur och fått ett klokt bemötande. Så fort de märkte att jag kraschade och inte tålde träning så lät vården mig vara. Och så har jag fått diagnos, vilket för många tyvärr har varit och fortfarande är svårt att få. Så, på det sättet anser jag mig lyckligt lottad ändå.

      Det har varit en berg och dalbana de första åren som sjuk och med tiden har jag lärt mig hur jag lättare kan undvika att krascha. Så tillvaron är mer stabil och det i sig är ett framsteg. :) Förutom för hög dos aktivitet har jag upptäckt att jag inte heller tål läkemedel och inte heller vissa födoämnen såsom gluten och mjölkprotein. För min del har det därför betytt mycket att förändra kosten. Blev tvungen helt enkelt. Det gör att jag har färre jobbiga symptom såsom värk etc och kan känna mig rätt ok i kroppen. Men, gränserna för vad jag tål i form av aktivitet och intryck är ju kvar. Generellt brukar det vara bättre sommarhalvåret och sämre vinterhalvåret så jag är riktigt glad över att det nu är april! :)

      Radera
  3. Jag var riktigt på gång i höstas, var på väg att börja arbetsträna. Nu har jag tagit jagvetintehurmånga steg tillbaka. Helt slut. Bara att försöka krångla sig upp igen, inte göra för mycket, inte göra för lite, göra r ä t t saker. Görenkelt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är superenkelt! I teorin... Det går verkligen upp och ner hela tiden. Det är väl det som gör det så himla jobbigt.

      Radera