5-årsdagen närmar sig

Fem år som sjukskriven.

Ofattbart lång tid.

Fem år som verkligen har lärt mig att livet inte är en dans på rosor. Vilka viktiga lärdomar jag dragit under de här åren, så mycket jag utvecklats som person, vilka fina människor jag träffat, som jag aldrig skulle mött om jag fortsatt leva som jag gjorde tidigare.
Kanske inte en födelsedag man vill fira direkt...?

Ekonomiskt är jag väldigt mycket fattigare än vad jag var tidigare, men jag har blivit rik på annat. På erfarenheter, på riktiga vänner, djupare relationer, jag är mer sann mot mig själv. I dag skulle jag säga att jag är lycklig. Trots allt. Det skulle jag aldrig sagt förut, trots att mitt liv, på pappret, var så otroligt mycket mer förspänt då.

Men givetvis har de här åren också inneburit en stor sorg. En sorg att min kropp inte fungerar som den brukade, som den ska, att min hjärna har tappat bort en del av det som fanns förut.

Så många tårar, så mycket ledsamhet, ilska, oro och ångest.


Uttrycket "Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk" har fått en helt ny innebörd. Jag har aldrig förut, i hela mitt liv, känt mig så misstrodd och förnedrad som jag gjort de senaste åren.

Jag har förlorat många människor i mitt liv, som jag trodde var mina vänner, men som inte visade sig vara det. Jag har kämpat mot myndigheter och mot okunnighet, jag har kämpat mot arbetsgivare och försökt förstå mig på regelverk som inte ens de som jobbar med det tycks förstå till fullo.

Det var på våren 2011. Den så kallade Arabiska våren, då inbördeskriget i Syrien bröt ut. Det var den våren jag blev sjuk. Om jag minns rätt hade jag på den tiden en telefon som jag bara använde för att ringa med! ;-) Du fattar, det var längesen!

Jag jobbade som lärare. Satt och rättade stora högar med prov och arbeten, elevernas betyg skulle bli klara och min hjärna protesterade högljutt. Det blixtrade inuti hjärnan på ett sätt som inte går att beskriva. Det svartnade för ögonen, jag var yr i huvudet, kunde inte böja mig ner, kunde inte resa mig upp utan att det kändes som jag skulle svimma.

Ont i huvudet hade jag varje dag. Något hårt som pressade ihop min bröstkorg så jag trodde att jag inte fick luft. Jag kunde inte sitta rakt upp för jag hade sån ofattbar smärta i magen.

Givetvis gick det inte att äta då heller, men jag mådde ändå mest illa, så det var inte mycket jag åt. Jag rasade i vikt, men fick komplimanger för min platta mage och fina kropp.

Minns att hela världen gungade och lutade snett under mina fötter, allt var ostadigt.

Jag skulle bara göra klart några saker på jobbet, sen skulle jag vila. Klarar jag mig fram till sommarlovet så ska det nog bli bra sen, tänkte jag. Men det gjorde jag inte...

När jag kom hem en dag och la mig ner så slutade det inte gunga. Hela sovrummet verkade snurra runt, runt och upp och ner, och jag blev arg.

Arg på min kropp. Arg på mig själv. Jag vilar ju nu! Varför slutar jag inte att må dåligt? Bli frisk! Men kroppen lyssnade inte. Jag grät ut min frustration. Jag hade ju så mycket att göra. Jag hade inte tid med det här.

Morgonen efter kom jag inte upp ur sängen.
Det var för snart fem år sedan.

Här kan du läsa mer om hur allt började och om hur jag var så sjuk, men försökte jobba ändå, tills jag några månader senare fick diagnosen utmattningssyndrom.


10 kommentarer:

  1. <3 Det är så givande att läsa andras berättelser om när utmattningen blev ett faktum.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker det är jobbigt att tänka tillbaka på hur det började. Mitt hjärta började slå jättekonstigt, typ var tionde slag var ett dubbelslag. Men jag jobbade förstås, till slut med EKG-mätare fastsatt på kroppen. Den dagen kände jag att nää, nu går det inte längre. Gråtande åkte jag hem. En arbetskamrat sa till mig att hon skulle logga min telefon att jag var sjuk. Hur länge, frågade hon. Jag tänkte , vad menar hon, jag är väl tillbaka nästa vecka? Men som tur var kodade hon tills vidare, och så är det än, två och ett halvt år senare. Kan inte fatta att det gått så lång tid, men vad ska man göra? Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju inget att skratta åt, men du påminde mig om att jag faktiskt jobbade på som en galning med blodtrycksmätare fastsatt på kroppen... Hade glömt det. Vad knasig man är...

      Och samma här, jag tänkte också att jag skulle vara tillbaka på ett par dagar. Så det är ofattbart att det tagit så lång tid. Tur man inte vet på förhand vad som ska hända. Kram!

      Radera
  3. Ja, tänk vad man prioriterar om i en sån här situation. Och vad lite man förstår från början, men vilka lärdomar som kommer med erfarenheten. Jag blir så berörd av din, och liknande, berättelser. Samlar ihop mig själv då och då för att försöka beskriva hur det var för mig...hela vägen fram till kraschen, den allra sista tiden innan och den första tiden efter. Men varje gång känns det för stort. Kan liksom inte sammanfatta det hela riktigt än. Hittills har jag portionerat ut små bitar, men jag vill ha det samlat. Dels för min egen skull, men även för att någon annan kanske kan ha nytta av det. Kanske känner någon igen sig och kan se varningstecken i tid?

    För det är ett elände det här... Oavsett om det handlar om ett par månader eller flera år.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett elände är det verkligen. Jag känner igen mig själv i det. Att man vill få ner allt på pränt. Men det blir för stort. Så jag började bara skriva. Mitt i. Och ju mer jag skriver desto mer kommer jag på. Efter hand. Sådant jag glömt. Så det blir ingen perfekt kronologisk historia, men ändå ett dokument över mitt liv. Lycka till med skrivandet! Jag tror att alla berättelser som kommer ut gör nytta.
      Kram!

      Radera
  4. Ofattbart vidrig sjukdom. När jag läser din blogg, så är det som om jag själv skrivet den. Inne på mitt 5:e år som sjuk och kämpar på med mitt jobb och få livet att gå runt.

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ingen dans på rosor det här. Långt ifrån. Men vi kämpar tillsammans. Tack för att du delar med dig!

      Radera
  5. Samma historia här. Jobbade sjuk så länge med så många konstiga symptom. Man KAN INTE vara sjuk från lärarjobbet, tror man. Man kör på. Det är ju snart lov. Man gråter och varken kroppen eller huvudet fungerar men man stannar inte upp. Man vågar inte för då kan det gå åt helvete. Man faller i bitar och kan inte samla ihop sig själv hur man än försöker. Man blir sjukskriven och tror att man är tillbaka snart. Om en vecka eller två. Nu har tre år gått och jag är fortfarande hemma på heltid. Våra historier är så lika. Allting upprepar sig på olika arbetsplatser runt om i vårt avlånga land. Så tråkigt...

    SvaraRadera
  6. Alltså frk duktig och fru tankaromutmattning..... Hadeni suttit här hos mig i soffan ikväll hade ni fått varsin stor kram. Har följt era bloggar länge nu. Vi kämpar med samma resa, vi är så lika. Duktiga drivna kvinnor som försöker rodda livet med barn, man och hem samtidigt som vi kämpar med vår livs kamp. Ni är så värdefulla som delar med er. Jag både skrattar och gråter med er i era framsteg och motgångar. Vi är för många som har det såhär men är SÅ glad att jag funnit era bloggar. Största kramen från mig nere i Ystad / Christine

    SvaraRadera