Jag ser hinder, medan hon ser potentialen

Sitter med dottern och pratar. Hon undrar när jag ska börja jobba igen. Vad jag vill göra då. Jag sitter tyst en stund, funderar. Har inga svar att ge henne. Inte idag heller. Det är inte första gången vi har det här samtalet. Försöker förklara att jag inte vet riktigt vad jag vill. Att jag inte vet vad jag kommer klara av sedan. Att jag kanske måste studera först innan jag kan få ett nytt jobb.

Hon är genuint intresserad, ivrig att hjälpa mig med idéer. Du kanske kunde bli konstnär? Jobba på café? Städerska? Jobba med blommor? Eller på djursjukhus?

Mina egna idéer har inte varit i närheten av lika sprudlande. Jag tänker praktiskt. Det blir inte lika sprudlande då. Minst sagt.

Inser att jag ser hinder, medan hon ser potentialen.

Det slår mig när vi sitter där och småpratar att hon är verkligen mindful. Hon har ett nyfiket sinne. Oförstört av förutfattade meningar. Hon ser inga som helst begränsningar, bara möjligheter. För henne ligger hela världen redo och väntar. Det är bara att gå ut och ta för sig. Göra vad man vill. Ha roligt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det förblir så.

Och att jag fortsätter att lära mig av henne.

Av barn har vi mycket att lära.

4 kommentarer:

  1. Barn är verkligen kloka :)

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet inlägg. För det är så sant det där med att man inte är lika sprudlande när man ramlat så hårt. Inte jag i alla fall. Känns som jag går med förtäckta ögon och trevar mig fram, känner med tårna, innan jag vågar sätta ner foten. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nä, och kanske blir man också mindre sprudlande bara av att bli lite äldre. Man måste ta lite ansvar för såna saker som inkomster och utgifter. Det dämpar ju sprudlandet avsevärt! ;)

      Radera