Frustration

Frustrerad. Orolig. Ledsen.

Har en fin vän som är så nära den här vidriga väggen. Hon är så duktig och jobbar så hårt. Gör så mycket mer än vad hon behöver. Mår dåligt på sin arbetsplats. Men ber inte om hjälp från ledningen. För så farligt är det väl inte? Lite ska man ju stå ut med. Och snart är det vår, det blir ljusare. Man har semester att se fram emot. 

Men nu. Nu river stressen i hennes kropp. Hon berättar om hjärtklappning, andningssvårigheter, ångest och panikattacker. Hon berättar hur hon gråter när hon kommer hem från jobbet. Hur hon sover allt mindre på nätterna. Försöker pressa in allt mer i sitt redan späckade schema. För det går inte att hoppa över något. 

Och jag lyssnar. Försöker försiktigt guida henne. Utan pekpinnar. Vet ju hur man ignorerar. Allt och alla. Ingenting går in. Hon är klok och förnuftig. Men hon kommer gå in i den här väggen. Hårt. Medan jag bara kan se på. 

Den frustrationen. 

10 kommentarer:

  1. Har också en nära som står precis framför den där väggen och jag vill skrika, gråta för att denna personen ska förstå att DET ÄR NÄRA! Men vad gör man? Jag kan inte mer än göra en heads up. Jag kan inte rädda någon. Fast jag vill rädda alla. Känner igen mig så i frustrationen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte rädda någon. Fast jag vill rädda alla.
      Spot on. Precis så är det. Snygg formulering!

      Radera
  2. Usch vad jobbigt.. Den där väggen är inget man önskar sin värsta fiende.. Men! Jag tror inte det går att få andra att inse hur nära de är, för man tror att det ska vara så här. Stress stress stress, och så tror man att alla andra klarar ju av det?! Det gör de ju uppenbart inte. Jag har försökt säga till vänner flera gånger att akta sig för väggen, för det tar m y c k e t längre tid att komma tillbaka om man brakar igenom, än att börja ta det lugnt innan det är för sent. Det verkar inte gå in. Jag tror inte man kan förstå hur jobbigt det är förrän man själv fått utmattningssyndrom, och tyvärr är väl människan funtad så, att man inte tror att det ska hända en själv och kör på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet ju, så här i efterhand, att andra försökte få mig att fatta innan det var för sent. Men det gick ju inte heller. Dethänderintemig-instinkten är djupt rotad. Dumt nog...

      Radera
  3. åh nej! Förstår verkligen frustrationen! Det är så tydligt, speciellt från din synvinkel, och för andra utanför. Det är ju precis där den är. Väggen - strax bakom gråten efter/inför jobbet, hjärtklappningen och sömnbristen. Hoppas att vännen lyckas bromsa någorlunda innan det smäller <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag också... Det vill vi nog alla som är här, varna alla andra från att nånsin hamna här.

      Radera
  4. Ja visst är det jobbigt att bara se på, har också en vän som är otroligt nära den där väggen. Hon säger själv att hon ofta tänker på mig och att hon inte vill hamna där. Men jag ser med egna ögon att hon snart är där tyvärr, det är verkligen fruktansvärt. Jag hoppas verkligen att hon bromsar kraftigt snart. Det är kaos på jobbet hennes man måste ställa upp, nä man måste ingenting när man är så trött som hon är. Det är chefens ansvar att det funkar. Vi pratar ofta om det här så jag hoppas verkligen att hon inte hamnar här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hör samma sak. Så många som säger Jag vill inte hamna där du är. Som om det var ett val man gjort. Jag ville inte heller hamna här! Men sluta stressa runt då!!! Ibland vill jag bara skaka om dom så dom fattar hur nära det är. Och att ingen är immun...

      Radera
  5. Verkligen igenkänning på detta. Synd att man Ska behöva uppleva det för att förstå hur hemskt stress kan drabba en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tråkigt att vi är så många som redan nu upplever stressen eller har drabbats av den. Men visst är det otroligt frustrerande när man ser andra rusa på som om inget kunde drabba dem, man vill ju inte att detta ska hända ens värsta fiende.

      Radera