Försöker ha koll

Planerar mina veckor med hjälp av en stor almanacka i köket.

Vi gör matsedel.
Antecknar barnens aktiviteter.
Gympapåsar, läxor, träningar, barnkalas, simskola.

Maken säger i förbigående, " ... och så kommer jag hem senare ikväll, jag ska ju ..."

Det är helt blankt.

Står det inte på min planeringstavla så finns det inte.
Spelar ingen roll att han har berättat det sådär åtta miljarder gånger.
Om han har glömt skriva upp det så går det inte in.
Jag kommer liksom inte ihåg det.

Han berättar saker för mig och jag glömmer bort dem.
Ibland tror jag inte ens att jag har hört dem.
Det gör mig ledsen. Jag saknar min hjärna.

4 kommentarer:

  1. Du är inte ensam.. Jag saknar också min gamla hjärna. Tydligen har den bytts ut mot en teflonhjärna där inget fastnar, utan att jag gått med på det :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En teflonhjärna är just precis vad det är! Har försökt reklamera den, men igen vill ha den! ;)

      Radera
  2. Haha kunde inte sagt det bättre själv, min man har också sagt saker ibland som jag glömt helt. Det värsta är att han ibland glömmer att jag har dåligt minne och litar på att jag ska komma ihåg, för han har alltid haft dåligt minne, så det var jag som var hjärnan i hemmet tidigare :).Det var verkligen kaos här i början när jag blev sjuk :). Saknar också min gamla hjärna :). Man kan ju tro att man fått skador för livet i den.

    SvaraRadera
  3. Min dotter sa en gång: Mamma ju mer veck man har på hjärnan, ju mer minne har man. Men mamma du har en teflonstekspade ;)

    Å jo skador för livet har den nog fått, frustrerande att inte ha samma hjärna som förrut. Samma förmåga att "hålla allt i huvudet"

    SvaraRadera