Felbehandlad? Eller vad har man rätt att kräva av sjukvården?

Hur vet man om man blivit felbehandlad i vården?

Jag menar, jag kan ju tycka att min behandling och rehabilitering haft mer att önska, men är det bara en känsla eller finns det konkreta krav som ska vara uppfyllda?

Jag har varit diagnostiserad med utmattningssyndrom sedan 2011. Aldrig ett knyst har nämnts om en depression. Varken från början eller i ett senare skede. Det har inte talats om att jag skulle kunna vara hjälpt av antidepressiv medicinering, ångestdämpande eller sömntabletter. Ej heller kosttillskott i form av vitaminer, mineraler. Doktorn har inte varit intresserad av att veta vad jag har för kostvanor eller sömnvanor.

Om jag tänker mig att jag kommer in på vårdcentralen som patient. Totalt utmattad. Helt förstörd av ångest. Fast jag inte fattat att jag varken är utmattad eller har ångest. Jag bara vet att jag mår så dåligt så jag tror att jag håller på att bli galen. Är det då inte läkarens ansvar att informera mig om att det är lämpligt att medicinera för att läka snabbare? Hänvisa till sin medicinska kompetens och erfarenhet, forskning och allt som finns?

Speciellt senare, när patienten varit sjukskriven i flera år utan att ha blivit bättre!! Jag fattar att man inte drar igång hela arsenalen vid första besöket, men sen, efter några månader, eller några år, borde man inte göra något?

Minns hur min första doktor uppgivet sa till mig att hon inte visste vad hon skulle göra med mig mera. Nähä.....??? Är alla upptänkliga behandlingar prövade? Finns det inget mer att ta till? Då har jag bara varit hänvisad till en KBT-sköterska och en sjukgymnast. Ingen medicin, ingen psykiatri. Varför??

Men det är jag som är patient, utmattad, deprimerad och ångestfylld. Kan inte tänka klart. Orkar inte ta tag i något. Vems är ansvaret??

Och om inte doktorn tar ansvar för vidare utredningar. Då kan man ju tycka att Försäkringskassan skulle göra det. Eller att arbetsgivaren skulle ha ett intresse av att få tillbaka sin anställde i arbete. Men nej, ingen har tagit ansvar.

Den här bristen på samsyn har gjort att jag hamnat mellan stolarna. Jag har varit sjuk, men ingen har tagit fullt ansvar för min rehabilitering. Det är alltid "någon annan" som ska göra något. Hur kan man sätta patienten som spindeln i nätet för sin egen rehabilitering?
Roulette i vården?

Och det som jag funderar på mest av allt. Om jag hade fått adekvat medicinsk och farmakologisk behandling från början. Om jag inte snällt hade gått hemma och försökt självläka ett utmattningssyndrom, en depression och ett ångesttillstånd. Hade jag varit tillbaka i arbetslivet nu? Hade jag haft en inkomst och jobbat ihop till min pension? Jag hade en bra inkomst då, nu vänder jag på slantarna varenda månad. Hur hade livet sett ut, för mig, för min familj?

Och känslan av misslyckande som legat som en blöt filt över mig i flera år. Att jag hela tiden trott att det var mitt eget fel. Att jag får skylla mig själv. Att jag borde kunna rycka upp mig och skärpa till mig för att må bättre. Det känns värst av allt. Att jag lidit så fruktansvärt mycket, helt i onödan.




6 kommentarer:

  1. En stor kram kommer här.♥ Du verkar haft dåliga läkare som inte brytt sig, det känns som en katastrof att dom inte tar större ansvar. Jag har haft samma läkare hela tiden, hon skrev ut antidepressiv medicin väldigt snabbt, hon sa att dom var bra mot sömnen också. Men jag väntade ett helt år innan jag började äta dom, för jag var inte deprimerad då, det kom senare. Men jag kan också tycka att dom borde gjort mer än att bara förlänga sjukskrivningen. Du verkar haft riktigt otur. Inte förrän nu tog f kassan tag i saken och fixa in mig på specialist vård. Han såg väl att jag inte blev någe bättre. Nu har jag ett nytt team runt mig får vi se vad det ger. Man känner sig maktlös som sjuk och orkar egentligen inte ta tag i problemet heller alla gånger. Byt läkare, hoppas att du får den hjälpen du behöver. Man klarar inte detta själv, har också försökt länge med det. Stor kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Innan jag blev utmattad hade jag aldrig nån kontakt med vården för egen del. Så jag var nog nöjd med det lilla jag fick. Visste inte vad man kunde förvänta eller kräva för hjälp. Men skillnaden mot min nya/nuvarande doktor är enorm. Tacksam att jag hittade till henne. För nej, man klarar inte detta på egen hand. Hoppas det funkar bra med ditt nya team. Att du får en kickstart framåt!
      Kram!

      Radera
  2. Hej. Byt läkare om du inte är nöjd. Jag minns när jag tog mig till VC och var livrädd då jag visste att min hjärna slutat fungera. Ville inte veta sjukdomen, så rädd var jag. Nu fungerade det inte med post it-lappar längre. Läkaren, Maria, slog på stora trumman direkt och gav mig medicin, hade nästan daglig uppföljning på hur det gick för mig. Hon tog också hjälp av en kollega så att jag snabbt kunde vända mig till någon av dem. De hjälpte mig jättemycket och gör det fortfarande. Jag är tillbaka i arbetslivet och det fungerar för mig där. Återställd? Nej.

    Hoppas du också kommer framåt!!!

    SvaraRadera
  3. Jag funderar också mycket över min "rehabilitering". Har varit 50% sjukskriven (drygt, eftersom det funnits dagar/veckor då jag varit hemma till 100%) i ca 7-8 månader nu. Min arbetsgivare har inte gjort nån rehabplan, min läkare har skrivit ut två olika antidepressiva som jag tagit snart 1 år (ingen av dem har hjälpt mig) och Försäkringskassan ger mig ingen sjukpenning sen snart 2 mån tillbaka, eftersom de begärt kompletterande uppgifter från min läkare och som de inte fått. Enligt Försäkringskassan ligger ansvaret på mig - att se till att min arbetsgivare medverkar till min rehabilitering och att se till att min läkare ger dem kompletterande uppgifter om min prognos. Jag ringer och ringer och tjatar och tjatar, börjar förstå uttrycket "att man behöver vara frisk för att få vara sjuk"...

    SvaraRadera
  4. Hur hittar man en bra läkare?? Jag har haft två olika läkare hos företagshälsan. Den första var oförskämd mot mig på ett rehabmöte, och allmänt förvirrad. Jag fick kämpa för att byta och törs inte byta igen. Jag jobbar halvtid nu men upplever inte alls att jag får förståelse eller bra vägledning. Det känns som om de vill ha bra statistik och att man därför gör dem en otjänst när man inte blir frisk och kry så fort som de önskar. Så borde det inte vara...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag har lärt mig är att man hittar en bra läkare genom att prova sig fram. Det är den långa vägen helt enkelt. Om du inte har någon bekant som är insatt i vården och kan rekommendera dig en duktig doktor, så är det nog bara att prova. Våga byta om det inte fungerar.

      Nu har jag en doktor som känner av jättebra när jag behöver tid eller när jag behöver uppföljning oftare. Hon är jätteduktig och jag känner att jag mår bättre. Men det har tyvärr tagit en stund att hitta henne. Ibland ska man nog ha tur också. Vilket känns galet. Men tyvärr är det nog så. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle liksom. Hoppas du hittar en doktor som du känner förtroende för. Jag tror du vinner på det i längden. Lycka till!

      Radera