Allt du gör, gör du för att få beröm

"Allt du gör, gör du för att få beröm."

Jag minns terapeutens ord när de uttalades i det gulmålade rummet. Hennes röst var vänlig, fast samtidigt knivskarp. 

Jag satt i den ena av de två blåa fåtöljerna. Mjuk, fast ändå omöjlig att sitta bekvämt i. När jag lutade mig mot ryggstödet liksom dinglade fötterna fritt i luften. Skruvade på mig. Försökte hitta en bekväm ställning. På det runda, lilla glasbordet emellan de båda stolarna låg de obligatoriska pappersnäsdukarna. Försökte värja mig för den obehagliga insikten som sakta sjönk in. 

Jag hade inget att säga.

Så kunde det väl ändå inte vara? Jag som är så stark och kompetent, duktig på mitt jobb, ambitiös som förälder. Tankarna flög som ping-pongbollar genom huvudet på mig. Kunde inte få fram ett ljud. 

Hon fortsatte prata. Sa något om prestationsbaserad självkänsla. Hennes ord flödade ut i rummet. Jag fick kämpa för att kunna plocka in dem och sortera upp dem till något begripligt. Detta var plågsamt att lyssna på. 

Du kopplar ditt värde som människa till det du presterar. Nu när du är sjuk och inte presterar någonting har du då inget värde alls? Självklart har du det. Men du ser det inte.

Jag började få svårt att se henne. Blicken grumlades. Tårarna steg i ögonen. Svämmade över och rann nerför mina kinder.

Sluta vara alla till lags.
Sluta försöka vara omtyckt och älskad.
Var dig själv.
Stå upp för den du är.
Då kommer du att bli älskad. Villkorslöst.
Om du inte är dig själv, vem är du då?

Tårarna fortsatte flöda. Blandades med snoret som nu hade börjat rinna från min näsa.
En pappersnäsduk från förpackningen på glasbordet.

Du är så snäll och mjuk, omtänksam.
Jag skulle önska att du vore lite mer som en isbit.
Hård och kylig. Fyrkantig.

Så kan det vara. Plötsliga obehagliga insikter som slår över en, när man minst anar det. Att jobba med sig själv som det så fint kallas, det är ett hårt jobb. Stundtals riktigt plågsamt.


6 kommentarer:

  1. Åh vad sant! Många duktiga flickor som dundrar in i väggen.. Vi får lära oss att göra det vi vill istället för det vi borde. Och sluta ta in alla andras känslor. Stänga av lite. Det är baske mig inte lätt att ändra på. Särskilt inte om man inte riktigt vet vad man själv innerst inne verkligen vill. Och de som inte gillar det kan dra åt pipsvängen! Kram!

    SvaraRadera
  2. Det gäller att komma på vad man verkligen VILL. Och det är såå svårt ibland. Man är så intränad på att ta hänsyn till allt och alla andra först.

    SvaraRadera
  3. Så sant! Känner igen mig, men vet inte hur jag ska göra för att bryta tankemönster och vanor som handlar om att vara till lags och vara "duktig", rädsla för vad andra ska tycka eller att göra fel... Viktig insikt, men som du skriver är det svårt och hårt att jobba med sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där duktigheten sitter så djupt. Fast man är medveten är det ju inte alls samma sak som att man klarar att ändra sitt beteende...

      Radera
  4. Kort tanke här: vi är födda till att vara såna, vi är superhjältar ju! Men vårt samhälle har utvecklats till att bli nåt evolutionen inte inte hängt med i för det borde ha varit nog att vara mamma/hustru alltså superhjältar ELLER karriärist inte allt samtidigt! Ursäkta om jag är gammalmodig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger nog mycket i det. Att vi försöker vara bra på allt samtidigt. Det finns varken tid eller kraft till det. Så, gammalmodigt eller inte. Tror det hade varit bra om fler taggade ner lite och slutade försöka vara såna superhjältar!

      Radera