Varför är det alltid något??

Det är inte de stora sakerna som stressar mig mest. Det är de här små vardagliga sakerna. En sån sak som stressar mig är brev från Försäkringskassan. Räcker att det kommer ett kuvert med deras logga för att jag ska börja fundera. Vad är det nu då?

Ny handläggare. Igen. Tredje på ett år. Typ sjätte på min tid som sjukskriven. Nu har jag aldrig pratat med henne, men det är lite tråkigt att behövda byta eftersom jag tyckte att min förra handläggare var väldigt sympatisk och förstående.

Hur det än är så är det jobbigt att redovisa allt på nytt när varje handläggare vill bilda sig en egen uppfattning, vilket i och för sig är bra. Men jag känner att jag har dragit min historia för så många människor, så många gånger, att jag tenderar att förminska mina symptom.

Jag orkar inte dra allt gång på gång. Jag vänjer mig väl vid att må dåligt så min lägstanivå förändras successivt. Jag normaliserar något som är långt ifrån normalt.

Varje gång jag blir ombedd att redovisa/dokumentera mina symptom blir det som om jag bara fokuserar på allt som är dåligt i mitt liv. Som om jag måste bevisa för Försäkringskassan hur dåligt jag mår. Vad är det som hindrar mig från att jobba? Jo, alla dessa anledningarna. Jag överdriver inte. Jag mår verkligen så här dåligt. Jag kan inte hjälpa att det tar sjukt lång tid att bli frisk.

Det är här misstron kommer in. Jag har blivit misstrodd och ifrågasatt. Det gör något med en människa. Det har påverkat mig på djupet. Känner mig maktlös och mindre värd när jag hamnar i de situationerna. För att jag har blivit nedtryckt och tillplattad av myndighetspersoner för många gånger tidigare.

Skulle bara vilja känna tacksamhet för de som hjälper mig genom den här sjukdomstiden. Inte fruktan.

I say no more.

6 kommentarer:

  1. STOR igenkänning på den känslan! Hade exakt samma upplevelse förra veckan. Fick ett brev från FK och hux flux fått en ny handläggare. Direkt kom tankarna, Jaha, nu blir det ingen mer sjukpenning. Det blir bara mer stress. Man känner sig ständigt ifrågasatt i vår situation, kanske för att det är så svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Jag tycker det är likadant när man ska prata med läkare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju svårt att förstå, ibland förstår man ju knappt själv! Men det jobbiga tycker jag också är att man känner sig så beroende av en annan människas beslut. Om inte personkemin stämmer blir det en enorm extra oro.

      Radera
  2. Tungt med byte av så många handläggare hela tiden. En stor stressfaktor bara det. Själv har inte ens haft min första kontakt ännu? Varit hemma i 5 månader, men enligt kurator är jag fortsatt för dålig att ens behöva oroa mig över det. Är tydligen läkaren som markerar till FK när det är dags för dem att komma in. Hoppas det dröjer länge, känner att jag just nu inte alls skulle orka med den rulljansen...

    Styrkekram till dig❤️❤️❤️❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt för dig att slippa ett orosmoment. Jag har för mig att de hörde av sig efter 90 dagar, då det är nån brytpunkt i rehabiliteringskedjan. Men det kanske är ändrat nu..?! Ja, läkaren kryssar i Önskas kontakt med Försäkringskassan? på sjukintyget. Om det är JA där så blir det möte (typ rehabmöte, avstämningsmöte), men annars kan dom ringa lite när som helst för att kolla av läget och så!

      Har du förresten koll på dina försäkringar? En del har 90 dagars karenstid för utebliven inkomst vid sjukskrivning.. Bara ett tips! Kram!

      Radera
  3. Fick också den känslan när jag fick ett brev och ny handläggare, tyckte det var oerhört påfrestande, eftersom jag hade en bra tidigare. Men fick i går träffa den nya och han var superbra :), tacksam för det. Inte kul för dig att ha haft så många, det är ju som sagt jobbigt att förklara om och om igen. Hoppas att den är bra i alla fall. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att du fick en bra handläggare! Det är så viktigt att det känns bra! Och de flesta är ju bra, men regelverket är tufft. Ja, jag håller tummarna! Kram!

      Radera