På resande fot

Är iväg på lite vintersemester. Takboxar i långa karavaner på väg mot vintern.

Sov bra i natt. Men när allt var klart. När vi satt oss i bilen och var på väg. Då. Smällde ångesten till. 

Som om jag tänkt och planerat, tvättat och hållt så många saker i huvudet, så när vi väl var på väg släppte pressen. Ångesten kom. Tillsammans med illamående. Ont i magen. Och tröttheten. 

Det sticker under huden. Svårt att förklara. Magen gör totalt uppror. Munnen blir så torr att det känns som jag ätit ett helt paket Marie-kex. Jag känner mig så nervös. Fast jag har inget att vara nervös över. Det vet jag. Men inte min mage. 

Kanske ska jag ändå börja med ångestdämpande också, som doktorn pratat om? I kombination med mina antidepressiva? 

Jag har rest ganska mycket. Men det här känns som en överlevnads-expedition. Inte en liten familjesemester i fjällen. (Vilket iofs kan ha vissa likheter med en överlevnadsexpedition om man ser hur folk tränger sig fram och rycker i grejer som om förnödenheterna var på upphällning! ) 

Behöver nog landa i lunken här. Så blir det nog bättre. 

Nu är jag galet trött. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar