... och idag fortsatte det...

Möte med juristen på fackförbundet.

Gav såklart en extra anspänning i kroppen. Vaknade med värk i lederna och en klump i magen. Yr i huvudet. Motståndet lägger sig som en dimma runt mig. Jag vill inte. Jag orkar inte. Och juristen är ju ändå på min sida. "Min Silbersky" som han själv uttryckt det!

Hursomhelst. Mötet gick bra. Eller hur man nu uttrycker sig i såna här ärenden.

Arbetsgivaren har ett stort ansvar för sina anställda. Åtminstone på pappret. Rehabiliteringsansvar. Ansvar för att anpassa arbetsplatsen och arbetsvillkoren till de behov som finns. Omplaceringsansvar om anpassning inte är möjlig. Men i verkligheten är det inte så lätt. Man känner sig så liten. Och egentligen tycker jag inte att min arbetsgivare har tagit sitt ansvar på de här punkterna. Det är konstigt med tanke på att jag har en kompetens som få har, en kompetens som efterfrågas. Arbetsgivaren borde hjälpt mig med företagshälsovård, de borde tillmötesgått mig på mina små och synnerligen rimliga önskemål om såna saker som arbetsrum mm. Jag förstår faktiskt inte hur de resonerar.

Och tacken. De svarar knappt i telefon eller på sms när jag hör av mig längre. Det var nog ett halvår år sedan min chef hörde av sig. Jag vet inte om jag inkluderas i lönerevisionen förrän det kommer ett lönebesked i brevlådan. Ingen som hör av sig. Ingen som frågar hur jag mår.

Jag jobbar så att jag blir sjuk och som tack blir jag av med jobbet när de inte längre har någon användning för mig.

Jag kommer bli uppsagd av personliga skäl, som det kallas, om arbetsgivaren får bestämma. Förhandlingen som kommer ske handlar inte längre om att jag ska få vara kvar eller inte, utan om att de har behandlat mig illa och de får kompensera mig ekonomiskt för det. En tillsvidareanställning är värd en viss trygghet, men den är inte värd hälsan.

Just nu är jag helt slut. Mentalt och fysiskt. Det är en sån anspänning de här mötena. Ligger en decimeter över madrassen när jag vilar. Hoppas jag hinner sjunka ner i madrassen innan kvällen.

6 kommentarer:

  1. Det låter ju inte som de har gjort det de ska om du frågar mig. Usch, jag blir så arg! Jag har haft tur, har världens bästa chef, vi har kontakt nästan varje vecka och han står helt bakom mig, jag ska komma tillbaka när jag är redo. Men jag har ju hört på internet och av andra vänner att det är väldigt sällsynt. Kan nästan känna hur trött du är efter de här dagarna. Man tror ju att man aldrig ska komma upp igen, men tro mig, det gör man! Kram och styrka till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näe, dom har nog inte det när man börjar tänka efter. Men mitt i allt orkar man ju inte heller tänka så mycket... Vad skönt med en sån bra chef. Jobbar du inom privata sektorn? Tack! Kram

      Radera
  2. Åh fy alltså! Det tar så på krafterna med administrationen, krafter som lixom inte finns. All styrka till dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kostar på, allt det här kringarbetet. Tack!

      Radera
  3. Nej jag jobbar inte i privata sektorn. Jobbar på en myndighet. Spelar nog ingen roll vart jag jobbar, jag har bara haft tur med just honom. Han är fantastisk. Hoppas det är lite bättre idag!

    SvaraRadera
  4. Hade nån tanke om att privata arbetsgivare var mer måna om att få tillbaka sina anställda i arbete. Men det finns ju bra och mindre bra chefer överallt. Såklart! Vad skönt för dig att du har honom.

    SvaraRadera