Low battery


Så kom den igen... Den förlamande tröttheten.

Jag har försökt mig på att vabba några dagar den här veckan. Det har känts ganska bra, men tar ju mer på krafterna än man kan tro. Att serva med pappersnäsdukar, isglass och hålla i handen. Att trösta och oroa sig.

Så nu är den på återbesök. Den där hemska tröttheten som svider i ögonen, som gör att jag med nöd och näppe orkar hålla ögonen öppna. Om jag tittar för mycket rinner ögonen som om jag hackade lök. Inte så att jag är ledsen och gråter, utan av överansträngning. 

Tröttheten som gör mig yr i huvudet och illamående. Som ger mig ont i magen. Som tycker allt är för ljust och för högljutt, doftar för starkt. Och det mest irriterande av allt. Jag är så trött att jag omöjligt kan somna.

Och i morgon ska en av mina små på sin första tävling. Jag bara vill inte missa den. Men hur ska jag orka??

2 kommentarer:

  1. Det är mycket man vill men inte orkar.. Jag har inte tagit en VAB-dag på två år, min man får alltid ta dem. Det är ju konstigt det där att man inte ser gränsen förrän man redan klivit över den.. Så är det för mig i alla fall. man märker inte att orken är slut förrän reservdunken är slut. Kram!

    SvaraRadera
  2. Detta var mina första vab-dagar på nästan fem år, så jag är stolt att jag fixade det! Det där med gränsen är svårt. Den flyttar ju på sig också från dag till dag, den där gränsen, så det är inte konstigt att man inte vet var den går!

    SvaraRadera