Jag automatiserar och kopplar bort känslorna

Jag har utvecklat en slags strategi. När jag måste berätta min sjukdomshistoria så har jag märkt att jag stänger av. Alla känslor. Tjoff. Kapar linjen mellan hjärna och hjärta.

Antar att det är en överlevnadsmekanism. För om jag skulle vara tvungen att känna varje gång jag berättar för någon om hur min sjukdom påverkar mig i min vardag. Då hade jag brutit ihop.

Men det gör jag ju inte varje gång. Hittills har jag bara brutit ihop på möten med Försäkringskassan... Men det är en annan historia. 

Jag har automatiserat min berättelse. Berättar sakligt hur det är. Hur jag påverkas. Men jag kopplar bort känslorna. Har jag märkt. 
www.123rf.com

Samtidigt som jag önskar att jag slapp återupprepa min berättelse gång på gång, så förstår jag ju att den som frågar gör det för att hjälpa mig. Den personen behöver veta hur jag har det för att kunna hjälpa mig. För att kunna fatta rättvisa beslut kring min situation. 

Och eftersom det är så många olika instanser inblandade och olika personer som passerat genom årens lopp så har det ju blivit några gånger.

Men den här automatiska upprepningen av saker som är väldigt svåra och allvarliga kanske gör att den som lyssnar har svårt att tro att det är så allvarligt? Eftersom jag babblar på som om det handlade om en liter mjölk? Kan det vara så att den som lyssnar är helt chockad över hur svårt mitt liv verkar vara, men jag, på ytan, verkar helt oberörd?

Hur gör man för att berätta så tydligt och bra som möjligt för någon som inte har en aning? Hur får man någon utomstående att förstå, det som man inte ens själv förstår?

Kanske är det inte så konstigt att folk tror att vi är friska eftersom de ser oss när vi är samlade och hör hur vi berättar sakligt och närmast neutralt, om något som är väldigt allvarligt. Tror de att det inte är så farligt då, eftersom vi ser normala ut?!

Borde jag kanske bryta ihop lite oftare?! ;)


3 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där med att automatisera. Också innan jag blev sjuk andra gången (har varit utbränd två ggr) så varje gång NÅGON ANNAN berättade om sin utmattningsdepression så stängde jag av Det var som en pil i ett öppet sår som jag helt enkelt inte kunde hantera tror jag. Så jag stängde av, kunde inte höra om det.

    Ibland känner jag fortfarande så. Att jag inte kan se om andras berättelser för det gör fortfarande ont i mig och kroppen minns allt det där jobbiga. Men jag övar mig. Bland annat läser jag det här hos dig och övar mig. Nu kan jag mer och mer öppna upp och våga vara sårbar även inför andras berättelser och då kan känslorna leva ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där känner jag igen. Minnena ligger som lagrade i kroppen så när man hör om någon annans resa som liknar ens egen kan det ibland bli så plågsamt jobbigt. Bra att vi kan öva på varandra!

      Radera
  2. Gud vad jag känner igen mig i allt du skriver! Dessa frågor ställer jag mig själv ofta men har typ kommit fram till att de som inte varit eller är där vi är de kan inte begripa.

    SvaraRadera