I´m too young to feel this old

Har tagit ett steg tillbaka. Eller några. Är så trött. Rastlös inombords.

Är väl vabbandet som tagit för mycket energi av mig. För samtidigt som det känns viktigt att jag kan delta i familjelivet och att låta maken prioritera sitt arbete när det är nödvändigt, så är det jobbigt att vara så trött efteråt. Man vänjer sig snabbt av med det.

Har börjat drömma stressdrömmar på nätterna. Har fruktansvärd värk i kroppen. Korsryggen, strålar ner i benen som ischias, värk i höfterna, ont i vaderna, fotlederna, pirrar i benen, knakar i kroppen, värk i handlederna, känns som bröstbenet hakat upp sig på nåt sätt, ont i musklerna runt revbenen, ont i armarna och nacken, känns som jag har blivit sjuk, feberkänsla fast utan febern, ont i huvudet, ont i öronen, hungrig fast illamående samtidigt, ont i magen. Känner mig nedstämd på nåt obestämt sätt. Vill mest bara gråta. Känner mig ensammast i världen. Övergiven. Av alla. Tydliga tecken på att min kropp är stressad.

Får ta detta som en viktig påminnelse. Jag får inte ha för bråttom. Inte ta på mig för mycket. Måste ta det fortsatt lugnt även om jag orkat höja ribban en aning.

Påminnelse till mig själv:

Håll fast vid rutinerna.
Ät och sov på hyfsat bestämda tider.
Promenera och få frisk luft varje dag.
Yoga en liten stund varje dag.
Yogalektion en gång i veckan.
Be om hjälp, delegera och prioritera.

Min viktigaste uppgift är att prioritera mitt eget välmående.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar