Förslag till en bättre sjukförsäkring

Den här ESO-rapporten, Sjukskrivningarnas anatomi, som har kommit i dagarna. ESO är Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Den hade jag först lyckats missa, men andra bloggare upplyste mig om den.

De har fem förslag till en bättre sjukförsäkring.  (Den kursiva texten är utdrag ur rapporten)


En bortre tidsgräns behövs

Om man ser på sjukförsäkringen i stort så kanske det är lämpligt med en gräns? Kanske kan man arbeta med andra arbetsuppgifter om man skadat sig fysiskt, en arm eller så? Kanske är det så att vi med stress, värk och psykisk ohälsa känner oss jagade av alla olika aktörer för att ingen tror på oss. Vi är vana vid att bli misstrodda och ansedda att vara lata och utnyttja systemet. Klart de vill ha en tidsgräns då, om man tycker att det handlar om vilja att bli frisk. Är det bara jag som fått höra att jag borde skärpa till mig?



Den här stressen i början minns jag som jättejobbig. Jag kunde knappt ta mig till vårdcentralen, än mindre tänka på något annat än att överleva. Att då få frågan om jag har funderat något på hur jag ska ta mig tillbaka till arbete blir som ett hån. Jag håller typ på att dö här!! Jag kan väl inte tänka på att jobba då??

Bild lånad från TIME Magazine


Det tror jag de har rätt i. Att läkaren omöjligt kan ha koll på vad alla arbeten innebär. Risken blir att det grundar sig på antaganden och på patienternas olika verbala förmåga. Här kan man säkert öka patientsäkerheten.  



Detta tror jag hade gjort stor skillnad för mig. Min arbetsgivare har varit helt frånvarande i min rehabiliteringsprocess och det underlättar ju inte möjligheten att komma tillbaka när man känner att man hamnar längre och längre ifrån arbetsplatsen och dess vardag. 


Risken är ju att möjligheten att få en anställning när man har en lång sjukdomshistoria minskar, eftersom arbetsgivaren ser det som en potentiell utgift att anställa någon som varit sjuk mycket. 

Minska politikens inflytande över sjukförsäkringen och sjukfrånvaron 

Ja, lite samsyn och långsiktighet hade ju inte skadat. 
Det här är så provocerande. Men inte ovanligt. 

Men. Det som gör mig förbannad. Är att de står och säger att det handlar om vilja att komma tillbaka till jobbet. Jag vill jobba så mycket så jag kan gråta över det ibland. Man vill höra till. Man vill försörja sig själv. Jag är inte lat. Jag är inte arbetsskygg. Jag är sjuk. Det är stor skillnad. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar