Orolig

Känner den mala i magen redan när jag vaknar.
Innan jag ens slagit upp ögonen är den där. Oron.

I 99 fall av 100 finns det inte ens något konkret att oroa sig för.
Men det struntar min hjärna i. Den oroar sig i alla fall.

Vad är det värsta som kan hända? hade min terapeut frågat om hon vore här.
Att jag får en panikångestattack offentligt. Eller att jag svimmar. Eller nåt i den stilen.
Brukar det hända? hade hon frågat sedan.
En gång har jag fått en panikångestattack offentligt. Det var vidrigt. Verkligen jättehemskt.
Jag har aldrig svimmat på grund av min utmattning.
Bara trott att jag ska göra det, en miljon gånger eller så.

De här samtalen utspelar sig i min hjärna som någon slags sätt att lugna mig själv. Det funkar sådär, ärligt talat. Jag kommer överleva tills jag kommer hem igen, men inte mer än så. Jag är inte där ännu, att jag njuter av att göra saker på egen hand direkt...

Bild Janetta Nyberg publikt.se


Jag har lyckats få ner mina oroliga dagar avsevärt med den antidepressiva medicinen.
Men det känns ändå jobbigt de dagar oron kommer på besök.

Det brukar sammanfalla med att jag har något inplanerat.
Det är verkligen min akilleshäl, det där att ha saker bestämda.

Enda sättet att ta sig framåt är att utmana. Jag vet.
Men det är så jobbigt och svårt.
Vill mest bara vara här hemma och skrota runt i min egen takt.

2 kommentarer:

  1. Jaa du, vad ska jag säga? Börjar bli löjligt att skriva "Jag känner igen mig" på varje inlägg du skriver. Har läkartid imorgon, fick vända i kassakön på ICA idag för jag blev så yr i huvudet.. Oroar mig säkert för imorgon och det visade sig så här idag. Det är i n t e kul och går inte att förstå om man inte varit med om det själv. Kram!

    SvaraRadera
  2. Men vad skönt att veta att man inte är ensam med det här, som känns helt galet emellanåt. Både för dig och för mig. Lycka till!

    SvaraRadera