Därför är arbetsträning så ångestladdat för mig

Jag skulle arbetsträna på den skola där jag jobbat förut.

Elever överallt, tonåringar som kryllar omkring mig. Det är olika ljud från alla hörn, sorl, skrik, musik. Mina kollegor vill prata, undra hur det är med mig. Alla är så glada att se mig igen. Alla undrar. Jag försöker svara.
http://se.clipart.me/

Vill bara sitta ensam i en skrubb. Men delar arbetsrum med fem andra kollegor. De är jättegulliga.
Men de är där. Det räcker för att jag ska bli stressad.

Kämpar med panikattackerna i korridorerna. Sitter på toaletten och andas för att lugna mig. Har diarré. Mår illa. Får nästan svindel när jag går i uppehållsrummet. Golvet lutar. Lysrören är så starka. Vill bara gråta. Eller kräkas. Hålla någon i handen. Eller något.

Men. Den där känslan av att jag borde skärpa till mig. Lite obehag får man faktiskt stå ut med. Jag hade väl ändå inte väntat mig att det skulle gå helt utan ansträngning att komma tillbaka? Kan jag verkligen ge upp nu? Jag som har fått ny dator och allt.  Hjärnan pratar med sig själv. Bla bla bla... Orkar inte lyssna på den.

Inser att jag blivit rädd för att gå till mitt jobb. Vuxna kvinnan vågar inte gå till jobbet. Till slut vill jag inte ens köra in bilen på parkeringen.

Så. För mig slutade det med att jag lyssnade till slut. När jag fått för många panikattacker. I korridorer, i fikarum, i klassrum, medan jag satt med eleverna. När jag kräkts typ varje natt över ångesten att gå till jobbet. När hjärnan börjat lägga av igen. Då lyssnade jag.
För sent. Ännu en gång. För sent.

Var går gränsen mellan att kämpa och att försöka? Det undrar jag fortfarande.
Ett år senare.

Var försiktiga där ute.
Ta hand om er.

17 kommentarer:

  1. Är just i den situationen nu, dags för arbetsträning. Dåligt samvete om jag inte orkar.. Mår dåligt när jag går dit.. Ständig känsla av att man är kass som inte fixar det här. Ibland skulle man bara vilja kliva ur sin egen kropp för ett tag och bara må bra. Känns både skönt och jobbigt att läsa att det är likadant för andra. Man vill ju inte att nån annan ska behöva må så här men ändå så skönt att inte vara ensam...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad jag lider med dig. Men gå inte dit om du inte mår bra av det...Det är bara du som kan känna hur det känns för dig. Det kan varken sjukvård eller FK. Styrkekram!

      Radera
  2. Det var svårt att bestämt säga att jag inte skulle tillbaka till min skola, men nu har jag sagt det så många gånger till så många olika personer att jag börjar bli bekväm med det. Senaste personen på vårdcentralen (sjukgymnast) som hörde det sa: va bra att du säger ifrån och har bestämt dig! Min rektor som hörde det för 1,5år sedan tog det personligt och gick från mötet på Fk utan att säga nåt el ens titta på mig. Handläggaren bestämde då att "den där rektorn ska jag inte kalla till fler möten". Så när /om det blir arbetsträning för mig kommer det inte bli på någon skola! Styrkekramar till alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man får öva sig på att säga det högt! Jag har också kommit dithän nu. Någon skola blir det inte mer. Men visst känns det skönt när man har bestämt sig för något?!

      Radera
  3. Det där lät jobbigt, har precis haft det likadant, gick också tillbaks till samma arbetsplats men alldeles för tidigt. Började arbetsträna redan efter tre månader. Det gick en vecka sen var jag tillbaks på ruta ett igen. Har provat fyra gånger under två år men har inte fungerat. Har haft andra platser också eftersom jag är lokalvårdare så får man nytt ganska ofta. Men jag tror kanske inte att det är så bra att gå tillbaks till samma ställe när man känner sådär, då blir det nog fel. Men det måste man nog känna efter själv. Nu efter två år och två månader är jag återigen hemma på heltid, och inte förrän nu har jag lärt känna min kropp ordentligt. Den här gången går jag inte för tidigt, orkar inte med någe mer bakslag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det läskigt hur snabbt man ramlar tillbaka på ruta ett? Hur tänker du kring vad som är "för tidigt", hur tänker du att det ska kännas när du ska börja arbetsträna igen? Vill ju också undvika de där värsta, hemska bakslagen. Men hur??

      Radera
  4. Ja du en svår balansgång är det, men om jag säger så här, under jullovet sov jag nio, tio timmar varje natt och var pigg hela dagarna, började t o m motionera lite i små mängder och kände att fasen nu är jag på banan igen och ska nog prova jobba 1 a mars när mitt sjukintyg går ut. Då kände jag mig väldigt pigg. Men nu under hela januari har det känts som ett enda stort bakslag, sovit dåligt, mer värk i kroppen är totalt matt av att ta en hundpromenad på en kvart, provade dammsuga badrummet, helt slut. Så nu blir jag riktigt rädd varför kroppen reagerar så här. Jag vilar och vilar och gör inte så mycket för jag vill så gärna tillbaks men nu vet jag inte riktigt vad som händer, om det är sömnen som påverkar så mycket. Jag är i sämre skick nu än för nåt år sen när jag skulle prova. Men nu så anser jag att man ska kunna ta en ganska lång promenad utan att bli helt slut, sen ska man väl klara av en hel del uppgifter i hemmet utan att däcka. Jag provar mig själv ibland när jag känner mig piggare och ser vad jag klarar av. Jag har ju ett ganska tungt jobb så jag måste ju vara i ganska bra skick ändå. När det kom en del snö så var jag ut och skottade lössnö en kvart så var jag slut resten av dagen, så det är svårt, jättesvårt faktiskt. Jag har ju provat så många gånger, jag borde nog varit hemma på heltid mycket längre än vad jag var men envis som man är. Nu lyssnar jag på kroppen och tänker inte prova jobba förrän jag klarar av ganska mycket i hemmet. Familjen går före jobbet nu, det är inte kul för verken man eller barn att ha en fru och mamma som inte orkar nånting. Jag tror man ska lyssna på kroppen direkt när man känner nåt är fel, jag gjorde tyvärr inte det jag heller. Jag jobbade ett par tre veckor och det slutade varje gång med att jag fick panikångest på väg hem och så rasar man åter igen ner på ruta ett, det är svårare för varje bakslag man får att komma tillbaka. I mitt jobb får jag nog vara glad om jag kommer orka fyra timmar. Man har en lång bit kvar att vandra. Jag tycker absolut att du ska avbryta nu, tror inte det kommer bli bättre, snarare ett värre bakslag. Lyssna på kroppen och backa ett steg, var rädd om dig. Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, Helena!
      Ursäkta, att jag inflikar i er konversation men av det du berättar känns det viktigt att nämna sjukdomen ME/CFS. Vet inte om du har hört talas om den? Läs gärna min och Tankaromutmattnings konversation under inlägget "Röd eller grön dag", där står det mer om ME. Jag lever själv med sjukdomen som innebär att man blir försämrad efter aktivitet, efter all slags ansträngning. Fråga gärna om du vill veta något mer utöver det jag tidigare skrivit! Kram!

      Radera
    2. Hej har hört talas om det men är ej påläst alls om den. Ska ta och läsa på lite om det. Tack för tipset. Kram :)

      Radera
    3. Mycket av det du beskriver stämmer ju in på mig, jag är just nu inne i en riktigt jobbig period där jag inte återhämtar mig alls. Du kan gärna gå in på min blogg o läsa lite om mig och min återhämtning. Hur länge har du varit sjuk i ME ?

      Radera
    4. Jag insjuknade gradvis under många år men från att ME:n verkligen bröt ut och livet förändrades har det nu gått tre år. Jag har varit och är fortfarande sjukskriven på heltid men jag hoppas på gradvis förbättring!

      Ledsamt att du känner igen dig i ME:ns funktionsnedsättning. Samtidigt upplevde jag själv att det kändes befriande att äntligen "passa in", att få den diagnos som faktiskt stämde överens med den verklighet jag och min familj lever med. Titta gärna på Kanadakriterierna, diagnoskriterierna för ME/CFS. De finns på RME.nu vilket är patientföreningens hemsida. Sedan finns även mer info på Vårdguiden 1177. Då får du bättre underlag för om det här kan gälla för dig eller inte. Många blir sjuka efter en infektion av något slag men man kan också insjukna gradvis som jag gjorde. Jag ska läsa på din blogg så hörs vi kanske vidare där!

      Radera
    5. Carro: Gick du in i väggen först och fick en utmattningsdiagnos som sedan utvecklades till en ME-diagnos efter hand? Eller hur menar du med gradvis? Var det en "vanlig" doktor på VC som utredde dig eller var du på specialistkliniken då?

      Helena: För mig har det varit så här att jag har kunnat må hyfsat en period när allt varit lugnt omkring mig. När ingen, varken FK, sjukvård eller någon annan har krav på mig. Men så snart det kommer mot en brytpunkt, som tex sjukintyget går ut, möte med FK, eller utförsäkring så börjar min kropp varva upp inifrån. Det börjar ofta långt i förväg, så jag knappt själv fattar varför. Sen håller det i sig ända till jag "avvärjt hotet" och lugnat ner mig igen. Så för mig hade bara tanken på att gå tillbaka till jobbet 1/3 kunnat dra igång kaos i kroppen. Speciellt när det är mitt eget förslag. Då kan jag lätt älta det hur mycket som helst, orkar jag? Är detta en bra idé? Är jag bara duktig nu? Eller är det här verkligen vad JAG vill? osv...

      Jag tycker absolut att man ska orka göra saker för sig själv och för sina nära innan man ens tänker på att börja jobba. FK hade senast nån tanke om att jag skulle orka vara aktiv 2h/dag i fem dagar i sträck och klara av mitt privatliv innan det kunde bli aktuellt med arbetsträning. Det känns skönt. Då kan jag utmana mig själv inom rimliga gränser, men med regelbundna aktiviteter. Ofta orkar jag ju lite, men inte fem dagar i sträck...

      Jag tror vi måste våga vara lite obekväma. Inte bara säga ja och vara duktiga och till lags utan våga säga ifrån när det inte känns okej. Här går min gräns och nu passerade jag den. Så lätt att säga, men så svårt att göra!

      Radera
    6. Ja det kan ju vara så att man är orolig innan mötet, det kändes redan när jag fick brevet i brevlådan, men som det känns nu så är det absolut inte aktuellt att börja jobba, får snällt vänta på att bli bättre. Ja att orka vara aktiv 2h/ dag fem dagar i veckan dit är det långt ännu.

      Radera
    7. Jag tappade gradvis energi under många år, framför allt efter mina graviditeter, och jag fick fler och fler olika kroppsliga symptom på att allt inte stod rätt till. Plötsligt blev jag akut dålig där både nervsystemet och immunförsvaret blev överaktiva och jag sjukskrevs. Man trodde då att jag var utmattad men under det första året fick jag ständiga bakslag efter aktivitet som ingen förstod sig på. Jag följde inte normalt utmattningsmönster. Min återhämtningsförmåga slutade fungera och jag blev allt sämre. Började även få feber efter överansträngning samt ledvärk. Fick träffa en specialistläkare som kände till om ME/CFS och tillsammans med min VC läkare som hade följt förloppet under de två år som gått sattes diagnosen. Så var min resa men den kan ju se olika ut för olika personer fastän man lever med samma slags begränsningar i slutändan.

      Radera
  5. Skolan är en tuff miljö att komma tillbaka till. Jag ska inte göra det när det blir dags för mig. Jag har provat det och mådde riktigt dåligt av det. Det är ju så hemskt många intryck på en dag i en sån miljö. Skönt att du får avvakta med arbetsträning. Du är ju uppenbart inte redo. Ta hand om dig!

    P.S Jag har också funderat på ME. Eftersom man så tydligt försämras av aktivitet. Kriterierna stämmer in på mig på allt utom värk, om man inte räknar huvudvärk och nacke, men insjuknandet kom inte med en infektion. Finns det risk att det är ME då tro?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Huvudvärk räknas som värk/smärta i Kanadakriterierna. Man nämner till och med en specifik sorts huvudvärk för personer med ME men jag vet inte så mycket mer om det eftersom jag själv haft ledvärk och inte huvudvärk. Man kan insjukna gradvis i ME. Läs om det på Vårdguiden samt RME.nu och ta upp det med din läkare om du misstänker att du kan ha ME! Lycka till!

      Radera
  6. Det har jag också kommit fram till, att skolan blir det inte mer...

    Jag vet inte så mycket om det här med ME. Men vad jag har förstått så är diagnoserna till viss del väldigt lika. Att symptomen överlappar en del. Säkrast är nog att fråga din doktor/psykiater.
    Men personligen, så sa min doktor att hon vill utesluta allt, innan det blir tal om ME. Att jag måste ha väldigt mycket tålamod med min hjärna. Väldigt mycket. Det tar lång tid. Så jag övar mig på tålamod!

    SvaraRadera