Löjligt långsamt

Att rehabiliteras från utmattningssyndrom tar tid. Det finns inga genvägar.

När den där första akuta fasen är över behöver man ta det försiktigt. Man får utöka sin belastning med pyttesmå steg.

Rehabiliteringen kännetecknas av bakslag. Mer regel än undantag. Det går upp och det går ner, fram och tillbaka.

När jag har gjort en förändring har jag försökt hålla mig på den nivån i flera veckor, ibland flera månader, innan jag utökat. Jag har resonerat som så, att om jag blir stabil på en viss ansträngning blir steget inte så stort den dagen jag behöver öka.





Det har också gjort att jag sparar mycket onödig tankekraft. Jag är en sådan som tenderar att tänka för mycket. Och om jag mår bättre en dag får jag för mig att jag orkar mer än vad jag gör.

Genom att ha en långsam upptrappning besparar jag mig lite tankeverksamhet. Jag försöker bara hålla mig till planen.

Jag har lärt mig att känna efter hur det känns. Om det inte känns bra så backar jag tillbaka. Det är inget misslyckande. Det är att lyssna på kroppens signaler. 


Så länge det känns bra och roligt är det lagom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar