Jobb och ångest

I går blev det för mycket.

Sov för lite natten innan och hamnade i en massa jobbigheter, av det slag som man inte kan förutse.

Möte med rehabsamordnaren på vårdcentralen, nödvändigt och givande, men tar på krafterna.

Träffade en förälder på fritids, när jag skulle hämta min yngsta. Hon frågade mig om hur det går till för att få diagnosen utmattningssyndrom. Hon berättade att hon har åkt in till akuten flera gånger med panikångestattacker där hon tror att hon håller på att dö, men eftersom de inte hittar något fysiskt fel på henne så fortsätter hon bara jobba. I går hade hon "varit tvungen att gå in och jobba på sin lediga dag eftersom det var kaos på jobbet". Jag vill bara skrika, det är inte ditt problem. Du är ju ledig, du ska vara med dina barn då. Baka pepparkakshus eller nåt. Inte lösa kaos på jobbet.

Skynda vidare för att skjutsa barn till träningen, rusningstrafik och bilkörning är ingen bra kombination för min hjärna.

Telefonsamtal från bästa vännen, även hon lärare. Hon gråter och är helt förstörd över sin hopplösa situation på sin skola. Jag tröstar, men känner på mig att hon inte kommer sluta förrän det är för sent. Det känns för jävligt.

Sen var jag helt slut.

Ångesten jag vaknade med i natt var därför inte förvånande. Men lika vidrig som vanligt.

2 kommentarer:

  1. Så tragiskt att vi är så många, som så länge biter ihop och fortsätter att arbeta, när vi redan där och då, när tanken finns borde stanna upp och sjukskriva oss.

    När man väl trillar över kanten, blir de så enormt mycket jobbigare, på alla plan. Och resan tillbaka blir så lång.

    Kram ❤️

    SvaraRadera
  2. För mig var detta något som drabbade "alla andra". Jag hade ju koll... Och det går ju inte att föreställa sig vad stress kan göra med kroppen. Hur farligt det faktiskt är. Vilket lidande den kan vålla. Kanske är det därför man kämpar vidare? Kram!

    SvaraRadera