Min historia KBT

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Jag började i samtalsterapi hos en kbt-terapeut strax efter jag fått min diagnos. Minns att jag tyckte det var fantastiskt att få prata om mig själv, få återkoppling på mina tankar och invanda mönster. Sedan kom utmaningarna, att förändra beteenden som inte gynnar mig. Att göra upp med det som jag inte längre var önskvärt i mitt liv. 

Detta var en extremt tuff och jobbig tid. Att komma till insikt om att det var jag som gjort detta mot mig själv, att jag var en bekräftelseknarkare som tydligen varit beredd att göra vad som helst för lite beröm och uppmärksamhet. Jag hade, i hela mitt liv, krävt mer av mig själv än vad någon annan någonsin gjort. Jag hade pressat mig själv för att alltid förbättra mig, oavsett vad det gällde. Jag krävde av mig själv att vara påläst, allmänbildad, förberedd, smal, hälsosam, vältränad, glad, positiv, omtyckt, den som alltid ställer upp. 

Jag var helt oförmögen att ta emot komplimanger och beröm. Det gick bara inte. Jag ifrågasatte den som berömt mig och hade alltid förbättringar och effektiviseringar på gång. 

Jag var aldrig nöjd. 

Och dessutom hade jag ingen aning om vem jag var. Vad är det som gör mig till mig? Varför väljer jag som jag gör? Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt för mig?

Jag kom fram till att jag hade ingen aning om vem jag är och vad jag vill med mitt liv.

Det kändes som om jag var helt rotlös. 

Jag hade ägnat ett helt liv åt att vara andra till lags. Vara duktig och omtyckt. Försöka räkna ut vad alla andra förväntade sig och agera utefter det. 

Jag var livrädd för att göra någon besviken, så jag slog knut på mig själv för att vara alla andra till lags. 

Inte undra på att jag var stressad.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar