Min historia; Så sjuk, men försöker jobba ändå


När jag sökte vård första gången var det för att jag kände mig stressad och kände att jag behövde hjälp med att återfå kontrollen över mitt liv. Jag var oerhört lösningsinriktad och ville få nån form av samtalskontakt så jag kunde reda ut detta som störde min högeffektiva förmåga. Jag fick ingen samtalskontakt den gången. Dels talade jag väl inte om hur dåligt jag mådde, för såå farligt var det väl inte, alla är ju lite trötta och stressade och så… Och doktorn talade mest om vikten av att träna 3-4 gånger per vecka och att ha ett schemalagt fungerande sexliv. Ha! 

Så förutom allt annat jag redan gjorde, kände jag mig tvungen att planera in både träning och sex tre gånger i veckan vardera. Inget av det blev särskilt lyckat...




Efter min kollaps stannade jag hemma från jobbet i en vecka. Sedan gick jag tillbaka till vårdcentralen för att bli sjukskriven. Att jobba kändes som ett omöjligt uppdrag. 

Omöjligt även för mig. Den här gången gick det bara inte att bita ihop och kämpa vidare. 

Vid den tiden trodde jag att mitt största problem var min yrsel och det gjordes mängder med kontroller för att utesluta fysiska sjukdomar. Då alla dessa prover var bra blev jag sjukskriven på halvtid terminen ut. 

Dagen efter skulle jag ta mig tillbaka till skolan för att jobba en halv dag. På parkeringsplatsen fick jag en ångestattack. Var tvungen att uppbåda all min energi för att ta mig in till chefen och berätta hur det var med mig. Lysrören bländade mig, klackarna smällde onaturligt högt mot klinkerplattorna i entrén. Det kändes som jag höll på att vingla omkull, som om jag kommit berusad till jobbet. Chefen såg på mig hur dåligt jag mådde och efter ett kort möte kom vi överens om att jag skulle sköta betygsättningen hemifrån och vila resten av tiden. Tacksamhet!

Sommaren kom och gick. Jag minns inte mycket. Låg inne mest hela tiden. Hade dåligt samvete för att jag var så trött och tråkig och inte orkade delta i sommarens alla måsten. Min familj hade inte begripit exakt hur dåligt jag mådde och jag kände mig ifrågasatt varför jag inte kunde skärpa till mig och följa med ut. 

Ju närmare höstterminen kom desto mer ångest fick jag. Riktig panikångest. Som om någon puttade mig mot ett stup och jag kunde inte göra någonting för att ta mig därifrån. 



Skrev ner alla mina symptom, satt och grät hos doktorn, i ett nedsläckt rum eftersom jag inte kunde titta i det starka ljuset från lysrören. Hon sjukskrev mig utan att tveka. Den dagen fick jag diagnosen utmattningssyndrom. 

1 kommentar: