Min historia; Hur det började

Vem är jag då som skriver denna blogg?

Jag är utbildad lärare, jobbade som lärare i ungefär tio år innan det en dag tog tvärstopp. Det hade såklart föregåtts av en massa fysiska och psykiska symptom som jag mycket effektivt hade ignorerat. 

Jag slutade sova på nätterna. Att bli förälder var förödande för min nattsömn. Somnade sent, vaknade alltför tidigt med tankarna malande i huvudet. Jag prioriterade bort allt som var roligt, vänner, fritidsintressen, träning. Samtidigt var jag superduktig på mitt jobb, fick mängder av bekräftelse därifrån. Jag sa nästan aldrig nej till något, utan försökte pressa in alla nya arbetsuppgifter som ålades mig. Samtidigt ville jag ha full kontroll på hus, hem och föräldraskap. Allt ifrån hur man packar diskmaskinen till vilka kläder man kunde matcha ihop för att barnen skulle vara fina på förskolan.

Ju mer jag höll på att tappa kontrollen över min tillvaro, desto mer kände jag att jag behövde kontrollera den. 

Men att gå in i väggen fanns inte på min världskarta. Jag tänkte aldrig ens tanken. Jag hade ju koll på läget. Sjuk var sånt som andra blev, jag var aldrig sjuk, hade inte en sjukdag. Visst var det lite mycket just då, helt bra mådde jag väl inte, men snart var det ju sommarlov och då skulle jag vila. Bara jag kom dit…


Det gjorde jag inte.






Långt innan jag gick in i väggen fick jag mängder av varningar. Jag fick svårt att sova på nätterna, jag vaknade vid fyra på morgonen och kunde inte somna om, kroppen var redan uppe i varv. Jag fick mycket problem med magen, kramper så jag inte kunde stå upprätt, illamående, med en ständig känsla av att behöva kräkas, vilket ledde till att jag inte kunde äta någon mat. Hungerskänslorna dämpade jag med lösgodis, choklad och en och annan smörgås. 

Jag kunde börja gråta för ingenting. Yrseln hade mig i sitt järngrepp, hela min värld lutade, snurrade och svajade. Det svartnade för ögonen titt som tätt. Jag fick hjärtklappning, kallsvettades, det tjöt i öronen, kände att jag hade svårt att andas, jag blev känslig för ljud, ljus, dofter, beröring, värme, kyla. 

Jag hade värk i kroppen. Axlar, nacke, skuldror, armar, i stort sett alla muskler och leder.

Och så ångesten. Denna ångest. Och innan jag fattade att det var ångest jag hade… Den där otäcka känslan av att tappa all kontroll och känna att man håller på och dö. Vidrig. 

Tills en dag när det bara tog slut. 

Jag vaknade på morgonen och kunde inte gå upp. 

Kroppen hade stängt av. 

Jag låg där och bara låg. Kom ingenstans. 
Som om jag blivit förlamad. 




2 kommentarer:

  1. Jag känner verkligen igen mig i princip varenda mening här...

    Och om ångesten alltså. Fy! För mig var det när läkaren skrev ångest på sjukintyget som jag fattade vad den där hemska krypande känslan var, dem som gjorde att jag ville springa bort från mig själv, vända mig ut och in... Har aldrig haft det innan :(

    Tänk vad mycket man kan stå ut med och tvinga sig igenom innan det tar stopp...

    SvaraRadera
  2. Vad ledsamt att höra att du gjort exakt samma resa som jag. Den önskar man inte sin värsta fiende... Men vi är nog alldeles för många som tvingat oss att stå ut med allt för mycket.
    Visst hade man hört ordet ångest, men aldrig i mitt liv att jag kunde föreställa mig att det kunde vara så fruktansvärt. Mitt vanliga försvar "Skärp till dig och bit ihop" funkade inte längre. Mot ångesten kunde jag inte göra någonting. Bara slappna av. Men det var ju stört omöjligt.

    SvaraRadera