På egen hand


Källa


Sjukvården har gett mig det utrymme jag efterfrågat. De har i och för sig gjort allt vad de kan göra och inget verkar hjälpa för att läka mig, rent medicinskt. Så nu är jag mer eller mindre lämnad på egen hand. Det är lika delar skrämmande och befriande.


Den tanke som slagit mig den senaste tiden är att jag har tappat min förmåga till att tänka konstruktiva tankar, att ifrågasätta det som händer med mig. Först av allt, när jag kraschade in i väggen, behövde jag verkligen släppa kontrollen för att komma ner i varv, acceptera mig själv som sjuk osv.

Men nu befinner jag mig här, i någon sorts ingenmansland. Ingen hör av sig från vårdens sida. Det betyder ju att jag måste återta makten över mitt liv på egen hand. vilket inte är det lättaste. Men det är nödvändigt. Jag kan inte lyssna blint till vad en läkare säger, på ett kort besök var tredje eller sjätte månad. Den makten ger jag dem inte. Inte längre.

Nu behöver jag brainstorma med mig själv och komma fram till en väg som jag kan fortsätta gå på.

Första steget är taget i och med att jag har bokat en tid till läkaren för att diskutera om jag kan få minska min dos antidepressiva.

Senare i vår har jag bokat samtal med terapeuten för att diskutera rehab-alternativ som kan bli aktuella för mig.

Kanske är jag galen som själv tar upp det här..? Jag vet ärligt talat inte... För hur ska man kunna veta om man är frisk för att göra saker om man bara går hemma? Man måste våga testa. Hade gamla versionen av mig sagt. Nu viskar jag det lite försiktigt. Inte alls så himla säker på min sak.

Men visst måste jag våga testa? Jo, det måste jag. Frågan är bara när. Och hur? Högst medveten om att ett felaktigt val kan komma att göra mig otroligt sjuk igen. Det är liksom så stor insats jag spelar med, att jag blir helt stel av skräck emellanåt.


10 kommentarer:

  1. Jag tror du är väldigt klok som funderar kring det här.❤❤❤
    Jag tycker det är fantastiskt att du vågar tänka framåt.
    Att känna rädsla över att ta nästa steg tror jag alla gör mer eller mindre.
    Men tror jag att det är jätteviktigt att du får fortsatt stöd från vården i den här processen.
    Hemma är hemma. Världen där ute är världen där ute med allt vad det innebär.
    Små, små steg framåt.
    Du har ju viljan nu och det är stort i en utmattning.
    Du har också erfarenheten och klokheten och lyssnar på kropp och själ om du behöver backa lite.
    Hoppas så att det ska bli som du vill och önskar med detta år.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina, jag önskar att jag kunde säga att jag har erfarenhet och klokhet att lyssna på min kropp, men ändå har jag gått in i väggen två gånger. Det är skrämmande. Att jag trodde jag visste, men ändå kraschade jag så hårt en andra gång. Kanske var jag inte redo? Kanske körde jag på för hårt? Jag vet faktiskt inte.

      Men det är sant som du säger, att ha en vilja att göra något överhuvud taget i en utmattning och depression är stort. Det betyder ju att jag har läkt en bit iaf.
      Tack för peppande ord och tankar.
      <3
      Kram

      Radera
  2. Hej!
    Här kommer en kommentar från en som sällan kommenterar på bloggar. Men fick ett infall nu (men är speedad i huvudet av efter en dag på jobbet, vilket för mig är 3 h och 20 min men länge efter att ha varit hemma helt). Kan tyvärr inte lova att minnet är korrekt så det jag skriver nedan behöver inte ens ha sagts och behöver definitivt inte vara ”rätt” för dig.
    1) hörde av en vårdgivare att när man börjar tänka mkt på jobbet då kan det vara dags att börja planera för återgång (där tänker jag att det kan vara rehabinsats på den nivå man befinner sig), alltså klokt att ta upp idén tror jag.
    2) bra med läkarkontakt. De kanske har andra idéer om medicinändringar. Jag fick ”order” om att dra ner ssri-dos i förra veckan. Att jag kanske sover sämre pga för stor dos ssri. O då tänker jag att jag kanske en period ”underhållit” nedstämdheten med lite sömn.
    3) jag kanske inte skriver alls vettiga grejjer. Dels springer tankarna ifrån såsom de gör när det blivit för mkt stimuli o dels har jag inte alls varit så dålig som du varit så inte meningen o låta ”klämcheck”.
    /Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria!
      Vad roligt att du kommenterar på min blogg! Så roligt med lite andra tankar än mina egna.

      Jag vet inte om det stämmer på mig att man ska gå tillbaka till jobbet när man tänker på det för då hade jag varit tillbaka efter typ en vecka! Hehe. Skämt å sida, men det kan nog ligga något i det du skriver. Att man undermedvetet processar och testar tankarna på att ta sig vidare mot nya mål.

      Sömn är verkligen botemedel nummer 1 mot så mycket. Bra sömn är halva jobbet. Hoppas att det fungerar bra för dig.

      Tolkar dig inte alls som om du vill låta klämkäck, utan bara glad att du delar dina tankar och erfarenheter. Det får du gärna göra fler gånger.

      Tack!!

      Radera
    2. Hehe, förstår dig. Jag har aldrig slutat o tänka på jobbet heller. Men tänkte när vårdgivaren sa det (var på en föreläsning för patienter m utmattningssyndrom) att jag väl aldrig varit sjuk nog, men jag har nog snarare varit rädd, skamfylld, insiktslös etc. Dessutom minns jag ej riktigt vad hon sa, kan ha varit att det kan vada läge att börja planera när man börjar oroa sig för återgången, fast det har ju oxå funnits där hela tiden. Men det som gäller generellt kan ju heller inte gälla alla. Jag har som tur är just nu en bra läkare, därmed kan läkaren vara ett bra bollplank men även skönt när någon annan tar besluten, lite mindre skamfyllt då (upplever jag) om beslutet är att man ska vara hemma och vila/inte jobba/arbetsträna. Hoppas därför att även du har en bra läkare och samtalskontakt så att du kan få rätt stöd gällande rimlighet till rehabinsats och även såklart vad som kan vada lämpligt för just dig.

      Nja, sömn och jag är inte vänner, hoppas det ska vända lite i och med sänkning av ssri. Tur det finns piller som kan underlätta under tiden, kanske inte hälsosammaste vägen men att inte sova är ju inte heller hälsosamt så jag försöker ta en medelväg.

      Nu ska jag sluta skriva mina förvirrade funderingar och tankar och hoppas att det går att tolka vad jag menar.

      Maria

      Radera
    3. Ja, om de utmattade skulle bestämma själva när de skulle bli sjukskrivna och vara hemma och vila hade det nog aldrig blivit av... ;)

      Jag tror och hoppas att de bromsar mig om det behövs, känns som att de kommer göra det. (de orkar väl inte ha mig utbränd en tredje gång heller, lika lite som jag själv gör!)

      Klart det är bra att ta till medicin när det finns och behövs, sova (med eller utan tabletter) är viktigast av allt. För mig är det dock alltid lättast att sova när jag är hyfsat avslappnad och nere i varv och det kan ta allt från timmar till dagar innan jag är så avslappnad. Tålamod..

      Radera
  3. Jag har hela min sjuktid tänkt att saker jag varit spyfärdig över har fått vila, fast ibland har jag verkligen undrat om lusten någonsin ska återkomma...som spelning t.ex, det tog lååång tid att få tillbaka lusten till det. Nu finns lusten igen, men den tål väldigt lite belastning fortfarande,jag måste pausa rejält mellan spelningarna. Jag har så lätt att hamna i diket att bara för att en grej funkar nu, så kan jag göra den så mycket jag vill. NOT. Jag har sprungit på många pumpar i detta....Att acceptera de små stegen är ett STORT steg i utmattningsvärlden. Att man vill något igen är väl härligt! Jag tycker du är modig som tar tag i din egen rehab och du vet bäst! Man kan aldrig veta förrän man försökt. Lycka till!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Igenkänning. Sådant jag gillade innan utmattningen har jag fortfarande svårt för. Kan göra det utan ångest, men finner ingen direkt glädje i det... Och jag håller med dig om aktivitetsnivån också. Jag har verkligen höga tankar om mig själv och vad jag klarar av. Fast det funkar sällan. Eller aldrig, snarare. Så har bestämt mig för vad jag ska göra för större aktiviteter på förmiddagarna och sen håller jag mig till det. Om det kommer emellan nåt annat som tex terapi el dyl så stryks den planerade aktiviteten och får vänta en vecka. Fast det kliar i mig att ta tag i den och trycka in den en annan dag.

      Jag skulle inte säga att jag är varken modig eller vet bäst. Jag är snarare naiv och dumdristig. Hade jag inte varit det hade jag inte gått in i väggen andra gången. Och vill ju verkligen inte göra det en tredje gång. Även om jag är farligt medveten om att det inte finns några garantier. Men tack för peppen i alla fall!!
      Kram <3

      Radera
    2. Jag tycker du är beundransvärd som håller på en sån regel som att bara ha stora aktiviteter på fm och inte klämmer in utan skjuter på. Listig som en räv är du...Jag försöker tänka så, men ramlar ofta på att jag anpassar mig för mycket till omgivningen i stället för tvärtom. Men det ska det bli ändring på nu, för idag har jag varit på mitt livs första Kbt-sittning! Så bra vibbar av terapeuten, det ska bli bra hur det än blir...
      Kram Sofia

      Radera
    3. Tack fina. Jag försöker ha det så eftersom jag har så uppstyrt i övrigt på eftermiddagar och kvällar. Förut kunde jag bestämma när barnen fick sluta förskola/fritids, men nu är de så stora så nu kommer de hem när skolan är slut! Så ren överlevnad att få till vilan. Men visst anpassar jag mig till omgivningen, det måste man ju också göra för att få ihop allt här i livet. Bara inte för mycket...

      Härligt att det kändes så bra med KBT. Kämpa på!!
      Kram

      Radera