Om positiv stress, trötthet och anställningsbarhet

Källa


Då var jag fast här igen. I tröttheten, som aldrig tycks ta slut. Man kan säga vad man vill, alla är trötta och snart är det vår. Men min trötthet är en annan sorts. Jag var pigg för ett par veckor sedan och då var det ännu mörkare och ännu längre kvar till våren.

Men jag kan inte förstå sambanden alltid. Jag sover på natten, jag sover på dagen. Trött är jag likafullt. Sömnig. Likaså svider det i ögonen och jag känner mig urlakad. På allt.

Vad kan det nu bero på?  tänker jag, varje gång. Fullt medveten om att det inte finns några exakta svar. Vanligtvis brukar det vara en kombination av för många olika saker, som jag utövat med lite för mycket glädje och engagemang.

Det där uttrycket positiv stress, det kan vi spola på en gång. Man kan bli helt slut även om man gör saker man tycker om. Det är inte bara trista saker som kostar energi. All aktivitet behöver varvas med återhämtning.

Som om jag inte är 110% medveten om det redan. Det är jag naturligtvis. Men att balansera på den tunna linjen är vansinnigt svårt. Det är mer regel än undantag att man snubblar av linan och får ta en liten omväg ner i dyn, innan man är på banan igen.

... och varje gång kommer tankarna ikapp mig...

Hur ska jag någonsin kunna ha ett riktigt jobb?

4 kommentarer:

  1. Ge inte upp hoppet.❤❤❤
    Men jag tänker samma sak ibland.
    Hur ska man klara av ett jobb igen utan att få ångest och stresspåslag
    av alla krav och måsten.
    När överbelastningar hemma utan jobb ger dålig sömn, matthet, värk och annat elände.
    Jag längtar efter att lära mig nya saker. Tittar på utbildningar och längtar.
    Men hur ska det gå till när kroppen och hjärnan inte orkar en hel dag hemma.I stillhet utan människor och många sinnesintryck.
    Det är då den stora sorgen väller över mig och jag gråter för att jag är där jag är och egentligen inte vill vara.
    Det är det svåraste just nu.
    Krocken mellan livsvilja och att orka och att ha en kropp och hjärna som inte funkar än.
    Känner din frustration.
    Den är jättetungt att hantera.
    Jag försöker backa tillbaka till det jag kan och det som fungerar i dagsläget.
    Jag kan läsa ett par sidor i en bok nu.
    Det går trögt och det är inte lätt men jag kan igen.
    Tänk på allt du faktiskt fixar fast du är sjuk.
    Det är inte lätt men gör man det kan det kännas lite lättare.
    Att återigen släppa taget, lyssna på kroppen och låta den vila.
    Det är det enda som funkar.
    Men det är sjukt jobbigt och väldigt tråkigt mellan varven att acceptera.
    Det gör ont att inte kunna göra det man vill och önskar.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Styrkekramar till dig.
    Annica

    SvaraRadera
  2. Samma här. Var går gränsen? Försöker plugga, skriva, ta hand om familjen och mig själv (i sista hand, som vanligt) och ibland går jag för långt. Ibland känner jag att "idag borde jag ta en vilodag" men gör jag det? Sällan. När ska man lära sig? Precis som du funderar jag ofta på hur i h-vete jag ska klara ett "vanligt" arbete?

    SvaraRadera
  3. Det är så hopplöst svårt att veta var gränsen går. Speciellt när man tycker att allt känns bra tills det plötsligt smäller till. Det känns så orättvist varje gång. Kram

    Linnéa

    SvaraRadera
  4. Känner med dig sis...det är jobbigt när tankarna kommer ifatt när man ligger där och inte orkar nåt alls. Tack o lov har vi iaf nu för tiden övat upp oss så att vi känner in kroppens signaler och lägger oss ner är det händer. För det är det enda vi kan göra när det känns så där, ligga och slappa och vänta på bättre tider. Det vänder!
    Kram Sofia

    SvaraRadera