Min erfarenhet av regeringens sjukförsäkringspolitik

Som jag skrev igår samlar Livets bilder in våra berättelser kring hur regeringens sjukvårdspolitik påverkar oss som är i behov av det ekonomiska stödet. 



Jag är en av dem som har kvar min ersättning och det är jag på riktigt tacksam över. Varje dag, hela tiden. Det är verkligen inget jag tar för givet. Så mycket tid av min vård och rehabilitering som går åt till att parera kring Försäkringskassans regelverk. Värdefull tid som jag hade kunnat få användning av mina behandlares expertis inom respektive områden, istället för att diskutera strategier hit och dit kring vad Försäkringskassans regelverk säger och hur vi måste förhålla oss till detta. 

Det har hänt flera gånger att mitt vårdteam uttryckt att de inte delar Försäkringskassans åsikt, men att oavsett vilket så är det myndigheten som bestämmer och vi, jag som är sjuk och mitt vårdteam, måste hitta så bra lösningar som möjligt för att uppfylla regelverket, samtidigt som jag helst inte ska bli sjukare av det.

För det är så det är. Stressen av att vara påpassad och jagad är påtaglig. Varje gång en sjukperiod är på väg att ta slut kommer tankarna på om jag kommer beviljas ersättning ännu en gång och hur jag ska försörja mig och min familj om jag inte får några pengar. "Du är ju gift, så din man får väl försörja dig", uttryckte en handläggare på Försäkringskassan sig, när vi diskuterade detta en gång. 

Det finns ingenting jag önskar mer än att jag hade kunnat arbeta och tjäna mina egna pengar. Vad som helst för att slippa sitta fast i regelverket. Men det är inte möjligt. Inte just nu. 

Dessutom krånglar reglerna till mina möjligheter att rehabiliteras i en takt som passar mig. Det blir alltså enklare att vara sjukskriven än att rehabiliteras, eftersom systemet är så stelbent. Eller som Försäkringskassans handläggare uttryckte det en gång. "Hur skulle det se ut om vi hade folk som arbetstränade till höger och vänster? Kan du inte arbetsträna tycker jag du kan ansöka om sjukersättning, det är många i din ålder som beviljas det."

Så alternativen som finns är alltså att arbetsträna i det mest fyrkantiga, av alla fyrkantiga system som finns, eller att bli förtidspensionär, 35 år gammal? Det är talande för hur desperat handläggaren på Försäkringskassan var att bli av med mig från sitt bord. 

Reglerna jagade mig över kanten igen. Jag blev inte friskare av att tvingas mot arbete i för hög takt. Jag blev sjukskriven igen. Fick börja om med hela vårdkarusellen, ännu en gång. Hittills har det kostat mig och staten, tre år av utebliven inkomst. Tre år ytterligare med sjukpenning. Det var väl knappast det som var målet med att minska sjuktalen? Att tvinga folk ut i arbete så att de blev sjukare än de var från början? 









4 kommentarer:

  1. Du har så rätt.❤❤❤
    Ingen sjuk blir friskare av att tvingas framåt i arbetsträning eller arbete innan man är redo för det.
    Det sjuka i systemet är att det finns denna godtycklighet.
    Att vissa sjuka ersätts och inte andra men med samma diagnos och nedsättning av arbetsförmåga.
    Att självaste ministern ansvarig för sjukförsäkringen inte vågar ta en debatt i Aktuellt tyder på att till och med hon börjar förstå att det har gått för långt i jakten på sjuktalen.
    När det gäller rehabilitering önskar jag att det skulle finnas fler alternativ.Alla klarar inte att påbörja arbetsträning på en arbetsplats.Mer av trädgårdsterapi och andra alternativa former av verksamhet där kroppens stressystem får läka ihop i lugn och ro.
    Större möjligheter till omskolning i samhället med ett ekonomiskt stöd.
    Det är inte lätt att gå till studier
    från lön men familj, barn,bostad och andra utgifter.
    Men i detta samhälle ska allt vara snabbt och effektivt med mål som ska nås i en rasande fart.
    Man ska helst bli frisk inom angiven tid enligt Socialstyrelsen sjukskrivningsrekommendationer.
    Är det något jag har lärt mig under mina två år som sjuk är det att så funkar inte kropp och själ.
    I allafall inte min.
    Såg på nyheterna att flexibel sjukskrivning prövas i ett projekt för cancersjuka.
    Så det finns öppningar i ett stelbent system trots allt.
    Man jobbar de dagar man orkar och mår bra.Annars är man hemma och återhämtar sig.
    Tror man på människans inneboende möjligheter och att alla vill ha ett bra liv och få må så bra som möjligt med möjligheter att så småningom kunna delta i ett arbetsliv så måste man satsa lite.
    Sjukersättning ska vara det sista steget.
    Men ifrågasättande från myndigheter hjälper ingen sjuk.
    Vi som är sjuka i utmattning har aldrig varit lata, arbetsovilliga eller oengagerade.
    Det är precis tvärtom.
    Det var därför vi blev sjuka.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag delade min historia med de ansvariga politikerna men fick inte ett enda svar. Inte från någon, oavsett politiskt parti. Sen röstade ju alliansen och SD emot så det vi som lever med sjukförsäkringen hade att säga var antagligen av underordnad betydelse..? Gör mig trött.

      Radera
  2. Så bra skrivet. Det här är inte klokt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svarar dig detsamma som jag svarade Annika här ovanför..

      Jag delade min historia med de ansvariga politikerna men fick inte ett enda svar. Inte från någon, oavsett politiskt parti. Sen röstade ju alliansen och SD emot så det vi som lever med sjukförsäkringen hade att säga var antagligen av underordnad betydelse..? Gör mig trött.

      Radera