Hjälpsam - för vems skull?

Källa

Låt säga att man har en person i sin närhet som är sjuk. Låt säga att man faktiskt bryr sig och vill hjälpa till. Vore det inte bra om man då lyssnar på den som är sjuk och hör vad den vill ha hjälp med?

För mig som sjuk finns det inte mycket extra energi över varje dag. Ibland ligger man på minussidan redan från start och kommer inte ikapp ens på flera veckor. Att då behöva hantera bekanta som tar sig rätten att lägga sig i och kommentera ens livsval just i den stunden är inte vad jag behöver.

Jag hör vad du säger. Men nej, jag behöver inte åka till Spanien på pilgrimsvandring. Kanske har jag lust med det senare, men inte nu. Vill du åka så får du göra det utan mig. Jag förstår att det är bra. Ur många aspekter. Att finna sig själv, att utmana sina gränser och se hur man reagerar på olika utmaningar man ställs inför.

Källa


Det är bara det att du är frisk. Du gör ett aktivt val att jobba med dig själv under den här perioden som du avsätter för det. Jag å andra sidan är sjuk. Jag tvingas jobba med mig själv hela tiden. Med att finna nya gränser för min psykiska och fysiska förmåga. Det var inget jag önskade, utan jag blev tvungen att gilla läget. Hela mitt liv är som en enda lång lektion i mindfulness-meditation. Jag kan inte göra någonting utan att vara här och nu. Det är en livsstil som andra kan välja, men som jag blivit tvungen att acceptera. Mitt liv kräver tålamod och ödmjukhet gentemot mig själv på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig.


Det är som lökens lager-på-lager-princip. Så snart jag tror att jag kommit på en lösning på något, eller lärt mig en viktig läxa kring mitt mående, börjar man skala av nästa lager. Ärligt talat så vet jag inte hur många lager det finns i min mentala lök. Den här personliga utvecklingen bara fortsätter och fortsätter. Jag behöver inte åka på fjällretreat, pilgrimsvandringar eller yogaresor för att göra det arbetet. Måhända kan det vara trevligt att åka på semester, men när du ger mig råd utifrån dina egna behov kan du inte bli irriterad när jag inte svarar som du hade önskat.


8 kommentarer:

  1. Så bra skrivet!
    Så bra du förklarar hur det kan vara <3<3<3.
    Ibland säger människor saker i välmening men det blir fel.
    Fel för att det är väldigt svårt att förstå hur det är att leva
    med utmattning och att det är en enorm skillnad på att vara frisk eller sjuk.När du blir sjuk finns inte längre det utrymme du hade att spela med tidigare.En nu arena med alla begränsningar trots att viljan många gånger finns.
    Jag tänkte faktiskt på den där pilgrimsvandringen förra året.Trodde att jag skulle vara skapligt frisk och kunna göra den.Längtade iväg.Kände mig så enormt instängd i mig själv med all oro och ångest över ett jag som inte var jag.
    Hade inte förstått hur lång tid det här skulle ta.
    Ville nog mest fly ifrån min trasighet men det hjälper ju inte.Är rent omöjligt.Då har man istället valet att börja jobba med sig själv,sina tankar och sin acceptans kring ett nytt begränsat jag.
    Att lära sig vara här och nu är en viktig läxa för alla att lära sig tror jag även om man inte är sjuk.
    Men det är som du skriver en lång process att reda ut sig själv och lära sig förstå sig själv på ett nytt sätt.Jag tror den inre resa vi gör i det här är den allra viktigaste och den kommer på sikt att göra oss starka igen.
    Var rädd om dig!
    Kram från
    Annica
    <3<3<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord!

      Jag tror att du gör den där pilgrimsvandringen just nu. Att du vandrar inom dig och utvecklas som person minst lika mycket som om du hade varit där och vandrat. Den inre resan är störst av allt.
      Kram

      Radera
  2. Jag är med dig! Det går ju liksom inte att lämna utmattningen hemma och dra iväg och friska på sig! Vore en dröm om det gick! Och det där med lager.. jag har slutat räkna.. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har också tappat räkningen, finns så många lager. Man kan ju i för sig kalla sig mångbottnad, det låter ju ganska positivt.

      Radera
  3. Åh, känner igen det där SÅ väl. Folk som vill hjälpa men bara på deras villkor. Orkar inte sånt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, sjukt jobbigt. Som om man är ett välgörenhetsprojekt för deras egen skull. Gah!

      Radera
  4. Skitbra skrivet, det där med löken och personlighetsutvecklingen i all oändlighet var klockrent! Det är en himmelsvid skillnad att välja att jobba med sig själv och vara nödd och tvungen. Ibland är jag SÅ TRÖTT på att hålla på med mig själv och mina hälsoproblem, vill bara kasta yxan i sjön och gå ut i livet och vara normal...men det valet är inte valbart. Ja, folks välmenande kommentarer kan vara påfrestande, särskilt såna som själva gått igenom en utmattning, glömt hur det var och nu tycker sig vara experter på ALLA utmattade trots alla olikheter och spännvid som är enorm. Usch och fy!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för dina värmande komplimanger! Jag förstår dig, det är så förbaskat tråkigt att vara tvungen att hålla på och tjata och gnata kring sina hälsoproblem jämt jämt. Och även om man inte aktivt pratar om dem så finns de ju alltid där. Som du säger, det andra alternativet är inte valbart. Tänk om det vore det. Lovely.

      Ibland undrar jag om jag är en sån där förståsigpåare som "vet" och sprider en massa tankar om hur man ska göra för att bli frisk. Egentligen vet jag ju bara om mig själv. Supersvårt. Vet inte hur man ska peppa folk utan att bli dryg...???

      Kram

      Radera