Hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler...

Jag kom på hur jag kunde ignorera kroppens stressignaler i så många år.

För att de kommer smygande. Gradvis. Inte sådär pang bom över en natt. Det är bara själva kraschen som kan vara så där högljudd och bullrig. Stressymptomen kommer försiktigt till en början. Lite och sen lite mer. Och så är de en dag, så stora och besvärande, att man inte förstår hur man kunde ignorera dem. För man kan inte varken andas eller existera utan att kroppen tycker att man ansträngt sig för mycket.

Men innan dess. Har man ändå inte inbillat sig? Tänkt att man är sjåpig? Visst borde man väl ändå kunna? Klara lite till? Ta sig i kragen? Skärpa till sig. Bita ihop. Ända in i kaklet. Fixa bara detta och detta också? Vila till helgen? Eller på semestern? Det är väl inget fel i att vakna tidigt? Jättemånga går upp tidigt och tränar innan jobbet. Då kan man väl lika väl strunta i träningen och börja jobba direkt i gryningen? Så man hinner med allt. Innan alla andra kommer och stör en på jobbet. Visst?

Och sen, alldeles för sent, inser man att kroppen har varnat och varnat så länge så att den en dag har fått nog. Kroppen är helt slut. Det som man tänkte var sjåpigt och inteskaväljagklaga, visade sig vara alldeles för mycket.

Men det kommer man ju inte på förrän det är alldeles för sent.

9 kommentarer:

  1. Hej,

    Du vet säkert redan att det kan vara så att vi som springer in i väggen har ett okänsligt nervsystem, dvs vi känner inte (över)belastning på samma sätt som de som lyckas hålla sig från väggen. Det okänsliga nervsystemet kan vara medfött, inlärt pga miljöfaktorer eller kanske en kombination. Jag tycker det är lite skönt att det handlar om gener och miljö, att det faktiskt kan finns rimliga förklaringar till varför en del drabbas och andra inte. Precis som med andra sjukdomar. Vi måste sluta skuld- och skambelägga sjukdomar/skador/funktionsnedsättningar. Men det är inte lätt då vissa sjukdomar/skador/funktionsnedsättningar tex utmattningssyndrom verkar anses som hitte-på av en del...

    Kram
    Helen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig fått det bekräftat för mig, men jag har hört ryktas om det. Att jag som tränat hårt och mycket under hela mitt liv borde bromsat kroppen långt tidigare. Men att jag inte tyckte att jag hade "så ont", fast jag rimligen borde haft det. Födde barn med alvedon som enda bedövning osv... Så nåt snett är det ju med mig, det är ju helt klart! Men helt korrekt, allt som tar bort skuld och skamkänslor från de utmattade och även andra diagnoser är av godo. Fram med forskning bara!! Tack för att du berättar!
      Kram

      Radera
  2. Precis detta, ovanstående kommentar, pratar Marie Åsberg, stressprofessorn om när hon gästar sinnessjuktpodden. Skönt att höra att det finns nån förklaring även om den inte gör en bättre.
    Jag fick mina första stresssymptom 12 år före min första sjukskrivning, så nog har jag samlat på mig länge, länge.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant, måste lyssna. När jag orkar ;) Ja, allt som gör att det känns som en riktig sjukdom och inte bara en släng av "jag håller nog på att bli galen trots allt" är verkligen skönt att ta del av. Jag har också samlat på mig länge. Inte undra på att det tar tid att bli frisk.
      Kram

      Radera
    2. Ja, det är tufft att lyssna på de här sakerna, jag hade andnöd och hjärtklappning hela tiden😣
      Kram Sofia

      Radera
  3. Hej Sofia,

    Nä vi som smällt i väggen och nu sitter med hjärntrötthet, värk och diverse andra symptom blir ju inte bättre av mer eller mindre rimliga förklaringar till varför vi smällde i väggen. Men kanske att vi "utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte", som Bob Hansson skrev. För helt klart är det väl ändå att det gränslösa samhället med tillgång till elektricitet och internet dygnet runt, året om gör något med oss som har svårt att begränsa oss (kanske pga av ett okänsligt nervsystem)? Bodil Jönsson går så långt som att mena att svag förmåga att begränsa sig har idag blivit ett funktionshinder (boken Guld från 2006). Och vad gör vi med funktionshinder? Jo till att börja med brukar vi lägga ansvaret på individnivå dvs var och en får själv hitta sina strategier. Men kanske att vi så småningom bygger in kognitiva anpassningar på samhällsnivå (tex i arbetslivet) för ökad delaktighet såsom det nu finns många anpassningar i samhället och hjälpmedel för fysiska funktionshinder för ökad delaktighet?

    Kram
    Helen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk om vi kommer dit en dag....vore underbart! Kognitiva anpassningar på arbetsplatserna, för alla!!
      På min svärdotters jobb får man låna hörselkåpor om man behöver, de sitter i ett kontorslandskap. Det hade nog varit bättre med eget rum, men det kostar ju. Fast hjärnor som kvaddas kostar också pengar för att inte tala om lidande.
      Jag är gärna en tyst fyr om bara samhället kan erkänna att det har del i min utmattning, att allt inte ligger i mitt knä. Hittills har jag fått bära hundhuvudet själv...
      Kram Sofia

      Radera
  4. Hej igen Sofia :-),jag tror vi kommer dit en dag, men att det sker i små små steg så att det knappt märks utan man får blicka kanske 20 år bakåt för att förstå att anpassningar faktiskt gjorts tack vare oss som nu gör resan. Kram!

    SvaraRadera
  5. Nej, man kom inte på det förrän det var alldeles för sent... Det går ju inte att ångra sig när man har tagit det där steget in i väggen för då är det redan kört. Då är det bara att ta sig den långa vägen till någon form av friskare liv. Inte tillbaka det som var utan framåt till något friskare.
    Att jag gick in i väggen beror till viss del på att jag som barn lärde mig att känslor som glad och nöjd var att föredra framför alla andra känslor. Om jag hade ont eller mådde dåligt var jag jobbig, pjoskig och i vägen. Alltså lärde jag mig snabbt att stänga ute känslor som "inte var tillåtna". Min belöning kom i form av beröm när jag var duktig och snäll. Så klart har jag fortsatt med det inlärda beteendet. Tillsammans med alla ( orimliga) krav i mitt yrke som lärare gick jag med raska steg in i väggen, tre gånger.
    För min egen del måste jag jobba mycket med vad jag känner och tycker och kunna stå för det för att jag ska bli friskare. För att jag någon gång ska komma tillbaka till ett arbete krävs att det finns rum för anpassningar i arbetslivet. Som det är nu känns det som om de flesta ställer helt orimligt höga krav på vad anställda och arbetstagare ska klara av. Det kan inte fortsätta så. Att man hela tiden flyttar gränserna för vad människor ska klara och normaliserar en nivå som är helt orimlig. Vi behöver ta hand om varandra istället för att utnyttja varandra.
    Kram Maria

    SvaraRadera