Dags att sluta hacka på mig själv

Nu får det vara dags att sluta hacka på mig själv. Igen. Det går ju upp och ner. Så är det ju. Och om någon helt oförtjänt tog åt sig av mitt förra inlägg, så gör inte det. Jag beskyller verkligen inte någon av er för att ha lämnat hurtfriska råd som jag stör mig på. ABSOLUT INTE. Så vi kan ha den saken ur världen. Ni är bara bäst som peppar och stöttar, inte bara mig, utan även varandra.

Alla gör så gott en kan. Det är bara det att när man inte är nöjd med de små smulor som kroppen kastar åt en, utan vill ha mer av livet. Då bryter jag ihop. Jag vill kunna gå på föräldramöte samma vecka som jag går och simmar. Jag vill kunna åka på en weekend-resa utan att få stresskollapser som varar i flera veckor efteråt.

Såklart är jag nöjd att jag inte längre ligger i fosterställning och blir skedmatad med vätskeersättning, av min man. Självklart. Men det är inte det som det handlar om. Jag vill kunna leva. När min kropp havererar så fullständigt av något som till synes är en liten sak, då blir jag ledsen. På allt.

Här är ännu en berättelse om livet med utmattningssyndrom.




2 kommentarer:

  1. Jag tog inte åt mig i förra inlägget, det var generellt jag kände att jag säkert kommit med råd som inte varit så bra. Ber om ursäkt om du uppfattade det så.

    Hade en hektisk dag igår, idag har jag konstiga känningar i ett ben som liksom tappar orken nån sekund. Ständigt nya symptom.. Och då tänker jag, eftersom det dyker upp nya saker hela tiden i den här skiten, så är det svårt att följa något råd som hjälper hela tiden. Man får göra det som är bäst just nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, menade inte alls så. <3 Förstår vad du menar med svårigheten att ge råd. Man tror man vet och sen inser man att man inte alls visste. Nya symptom och förändrade symptom som kommer fram när man tror man blivit av med något, så visar det sig att det bara ersatts av något nytt. Tröstlöst...

      Radera