Om tacksamheten till dig som står bredvid

Detta inlägg har publicerats tidigare, men jag lägger upp det igen, med tanke på det dåliga samvetet som jag avhandlade i förra inlägget, där jag fick frågan,

Har du dåligt samvete gentemot din partner?

JA!!! är svaret. Väldigt ofta.

Inte för att det hjälper mig, men jag kan inte låta bli. Han får dra ett tungt lass och ingen är lyckligare än jag, när jag kan avlasta honom med något så att han får vila. Detta är till dig.

Källa



Tack för att du orkar när inte jag gör det, för pepp och stöd. För att du tror på mig.

Tack för att du står ut med panikartade telefonsamtal till ditt jobb när jag mår dåligt och tror jag håller på att bli galen. Tack för att du frågar om du behöver komma hem och hålla om mig, eller om det räcker att jag ringer när det blir för jobbigt.

Tack för att du skjutsar barnen, handlar, lagar mat och städar när jag inte har energi över för det.
Tack för att du orkar lyssna på mitt, stundtals, ändlösa ältande om mina krämpor och besvär.

Tack för att du finner dig i att hitta rostbrödet i tvättstugan och bara lägger tillbaka det i köket utan att reta mig för min virrighet. För att du, utan att bli irriterad, orkar upprepa något du redan berättat fyra gånger förut. Som jag inte har en aning om.

Tack för att du finns kvar hos mig, trots att det innebär att ditt liv påverkas lika mycket av min sjukdom, som mitt liv gör.

Tack för att du är mitt skydd mot omvärlden när jag inte orkar skydda mig själv.

❤️❤️❤️

6 kommentarer:

  1. Vilken fin text till de som finns allra närmast när man blir sjuk.
    ❤❤❤
    Jag får tårar i ögonen när jag läser din text för hur skulle vi klara detta själva när vi blir sjuka?
    Jag behöver också älta.All oro inför framtiden och hur det kommer att gå.
    Någon där hemma som säger att det kommer att ordna sig även om det tar tid.
    Det måste vara jättetungt för de som står bredvid och ser hur ens närmaste partner, förälder, barn, syskon eller barnbarn rasar ner i en utmattning och kanske till och med tappar viljan att leva.
    Så fruktansvärt att stå bredvid.
    Våra närmaste oavsett sjukdomar är verkligen vardagshjältar som orkar vidare de också .
    Som fixar, peppar och gör allt de kan för att förstå.Som lyssnar.
    Ändå känner jag att det är bara ni som delar era upplevelser av utmattning är de enda som på riktigt kan förstå hur det är att leva med en
    utmattning.
    Våra nära ser konsekvenserna men de är bara ni som varit där som på djupet förstår.
    Kämpar med det där samvetet också men jobbar på att mitt i allt känna mig tillräcklig.Det var delvis ett alltför kännande samvete som drev mig till utmattning.
    Därför säger jag det igen :Det betyder så mycket för mig att få dela er vardag med utmattning.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att vi har behov av båda kategorierna. Dels de som varit med om samma sak och dels de som bara älskar en villkorslöst oavsett. Man får olika behov tillgodosedda av dem.

      Men jag tror ju att jag hellre är sjuk än att se någon av mina närmaste drabbas av sjukdom. Åtminstone har det varit så varenda gång barnen varit sjuka... Det är hemskt att stå bredvid.

      Kämpa på.
      Kram

      Radera
  2. Ja man har haft tur som har haft en karl som orkat stå där bredvid i vått och torrt, dom har verkligen fått dra ett tungt lass.

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet. ❤ Och så sant även för mig. Och jag är verkligen så tacksam för det jag också.

    SvaraRadera