Testresultaten på väg neråt


Jag har gjort testerna KEDS, Madrs och Becks ett flertal gånger. Det har alltid varit skyhöga värden, svår utmattning, svår depression och ångesten likaså.

Senast jag fick göra testerna fick jag en chock. Har inte ens kunnat berätta om det här på bloggen, för jag fattade liksom inte. Jag låg under gränsvärdena på alla sjukdomstillstånden. Ingen depression, ingen utmattning och bara lite ångest.

Men jag blev så chockad. Trodde inte för ett ögonblick att så kunde vara fallet. Skulle jag alltså må bra nu? (Med hjälp av medicinering då.)

Att jag känner mig bättre, orkar mer och är gladare och mer positivt inställd till livet än vad jag gjort på mycket länge hamnade liksom i skymundan. Det var som jag blev rädd för resultatet. Det är så fantastiskt häftigt. Men kan det verkligen vara sant? Jag vågar inte tro på det.

Min hjärna är ändå fortsatt så trött och i behov av så mycket återhämtning. Betyder det att detta är normaltillstånd nu då? Det är väl där skon klämmer. Jag vill att det ska bli bättre...

Jag är fullt medveten om att det kommer komma ännu ett bakslag och att det inte kommer vara guld och gröna skogar för evigt.

Men det är första gången på (minst) sex år som jag inte hamnar över skyhögt över gränsvärdena.

Det. Är. Stort.

7 kommentarer:

  1. Vad glad jag blir för din skull.
    ❤❤❤.
    Du har kämpat så länge för att läka och hitta strategier för att må bra igen.
    Jag tror aldrig våra hjärnor blir helt återställda men vi är klokare och har vunnit andra insikter om vad livet egentligen handlat om.
    Livet går vidare men aldrig tillbaka till ett liv som fick oss att krascha.
    Det är stort att hitta tillbaka till meningen med livet igen.
    Det är stort att få tillbaka energi till kropp och själ.
    Det är stort att våga se en framtid igen.
    Var rädd om dig!
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, jag har kämpat och det vet jag att ni gör också, varenda en som läser och skriver. Det blir bättre, men det tar så många kringelikrokvägar så man tror inte man hittar fram till slut.
      Nu mår jag ju sämre igen, typiskt nog, kortvarig glädje... Men bakslag är väl en del av livet, tänker jag och försöker muntra upp mig.

      Kram!!

      Radera
  2. Och du är så värd det! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är vi alla värda, att må bra. (fast nu mår jag dåligt igen.. måste nästan skratta åt eländet, snart blir det bättre igen.. )
      Kram

      Radera
  3. Åh, njut av framgången, du har jobbat hårt för den. Grattis!
    Men förstår verkligen att det krockar när hjärnan inte hänger med, det är sååå frustrerande.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nu har jag kraschat lite igen, men ingen framgång utan bakslag försöker jag tänka...
      Kram

      Radera
  4. Vad fantastiskt att läsa att det kan gå åt rätt håll! Jag är själv sjukskrivning pga utmattningssyndrom och även om jag har fantastiska kontakter inom vården så är det andra instanser som bjuder på rejäla motgångar, som ger näring till den stress som jag inte klarar av längre.

    SvaraRadera