Hej där!

Jag är här igen! Haft influensa och varit så där jättejättesjuk. Så som man är ibland. Med hög feber och allt det där. Nu ser jag ljuset i tunneln, även om jag inte är frisk, så är det åtminstone väldigt mycket bättre. Alltid något.

Tyvärr fick jag ställa in mitt besök hos samtalsterapeuten i och med sjukdomen, så jag vet inget mer om min hästgårdsdröm ännu. Men byråkratins kvarnar mal väl och så kommer det väl en kallelse med en ny tid så småningom och så kanske jag kan få veta något mer. Någon gång.

För övrigt är jag trött på att vara sjuk. Alltså inte bara influensasjuk utan trött på att vara utmattad också. Trött på alla sjukdomar. Vill inte mer. Hur tror ni livet skulle kännas om jag tänkte att jag var lyxhustru? Hemma med barnen och mina arrangemang om dagarna, medan maken drar in pengar? Vilket ju i och för sig är extremt nära sanningen redan i nuläget ;) Jag tror jag ska prova på det livet ett tag och se om det är något för mig!

Rehabilitering i naturen

Källa
Ser det inte härligt ut så säg?


Jag har ju alltid mina tentakler ute. Det behövs. Även fast andra ska sköta det åt mig, så behöver jag tänka själv på rehabilitering som jag tycker kan vara något för mig. Nu har det oväntat kommit upp en sådan möjlighet. På sikt.

Det finns en hästgård på ett ställe i närheten där jag bor. Natur och djur, som är så läkande. Det vet jag sedan innan, då jag en gång tidigare varit på en arbetsmarknadsåtgärd med samma tema. Den gången var jag på väg tillbaka från min första utbrändhet. Nu gör jag samma resa igen, fast efter den andra kraschen.

Om det kan gå vägen med finansiering och att allt går rätt väg och alla beslut fattas och rätt personer vill betala för mig och allt det där, så har jag möjlighet att få komma dit, på rehabilitering. Eller. Jag får ju ansöka om det. Men det är i alla fall en möjlighet som dykt upp för mig.

Tänk att få möta våren i naturen, på landet, med hästar och skog. Det hade varit riktigt fint.

Bara en sak. Jag är så långt ifrån hästmänniska man kan komma. Snarare stadsunge de luxe. Hästar  är liksom så stora. Men vackra. Det väger upp. Vågar jag mig upp på en hästrygg får det verkligen räknas som bonus.

Men det var en utsvävning. Jag är långt där ifrån ännu. Ville mest bara berätta att det kom upp en möjlig öppning för mig, som jag tyckte lät rolig! Inte praktisk, framtidsinriktad, karriärplanerad eller någonting. Bara härlig. Det är ju inte varje dag jag blir inspirerad av något, liksom ;)


Never stop trying




Mest för min egen skull vill jag notera hur det går för mig när maken är bortrest. Så jag kan komma tillbaka till det senare när jag har glömt bort hur det var.

Idag är jag trött. Igår var dagen då alla brakade samman, bägge barnen och jag själv. Det blev för mycket av allt bara. Eller för lite sömn kanske. Det var ärenden som skulle fixas, jobbigt brev att svara på och returnera (det ligger på köksbordet och stirrar uppfordrande på mig), det var inga "bra" kläder rena tyckte de små, det var läxor utan framförhållning, från en dag till nästa (det har vi svårt för i vår familj) plus de övriga läxorna som vi planerat in sedan tidigare. Det var kompisar med hem som stirrade upp stämningen osv osv.

Dessutom var jag så rastlös så jag kunde inte varva ner. Jag började småäta, kolla platsbanken, googla utbildningar, hela den där vadskajagblinärjagblirstor-cirkusen drog in över mitt sinne. Försökte yoga men orkade inte sitta still på mattan, försökte kolla på film, men satt bara och höll på med annat. Försökte sova, men kunde inte somna.

Så idag blir det paus. Prio ett. Andas bort rastlösheten. Punkt.


Förutom det. Så har det ändå gått bra. När jag har sovit och vilat, ätit och yogat, promenerat och haft lite social kontakt med omvärlden, då har dagarna fungerat bra. Över förväntan bra. Så ett litet bakslag, än så länge, är inte mycket att orda om. Även om det är jobbigt när det kommer, så är det livet. Upp och ner. Jag är väldigt nöjd och stolt över vad jag åstadkommit hittills.


Lärdomar och kom-ihåg-lista - UPPDATERAD -

Källa


Maken min är iväg på sitt livs resa. Några veckor är han bortrest. Under tiden är jag hemma med barnen och sköter vardagsruljansen. Helt ärligt så undrar jag hur det kommer gå, men jag tänker mig att om jag prioriterar sömn och återhämtning hårdare än vanligt så kommer det fungera.


Hittills har jag fått erfara att somliga saker kan prioriteras lägre än andra, som till exempel det här med att skura ugnen. Mina vänner både irl och på insta höjde allihop varningens pekfingrar när jag berättade att jag tänkt skura ugnen invändigt. Det var tydligen inte högprioriterat. Detta insåg jag dock på egen hand och hejdade mig innan jag hann påbörja. Men förutom ugnen. Vad har jag lärt mig på den här tiden?

Svart, vitt eller gråzon liksom?

Svart är som ni förstår, ugnsrengöring. Vitt är det gamla vanliga, sova, vila, äta, träna.

Gråzonen är ju som vanligt mer komplicerad. För mig är det till exempel trädgårdsarbete. Det är på intet sätt högprioriterat. Egentligen kanske det är vansinne att gå ut och gräva och gegga med den regnvåta jorden, men jag njuter av det. Det är lugnt, garanterat barnfritt och därmed också tyst. Jag rensar hjärnan och arbetar med kroppen en stund. Sen kan jag gå in och ta tag i resten igen. Andra dylika aktiviteter som egentligen inte står högt på listan, men som jag gärna ägnar mig åt på grund av avslappnande är tex sortera tvätt, stryka, dammtorka. Inga barn vill hjälpa till så jag blir ensam.




Kom-ihåg-lista för framtiden

Gör
Vila, slappna av, äta, träna, njuta av livet, umgås med vänner, gå ut i dagsljus, gå och lägg dig i tid, tvätta toalett och handfat (pga så äckligt annars!)

Gör inte (åtminstone bara väldigt sällan)
Skura ugnen, städa förrådet, frosta av frysen, bona golvet, torka hyllor i köksskåp, skaffa husdjur, tvätta soffkuddar, hänga om tavlor, sälja saker på Blocket, åka med saker till soptippen, delta i föreningens städdag

Gör bara om och när du känner för det
Trädgårdsarbete, dammtorkning, stryka kläder, gå på (släkt)kalas, bädda sängen, vattna krukväxter, skriva på bloggen och kolla sociala medier

Tag hjälp med
Skjutsa barn, laga mat, passa barn, barnens läxläsning

Undvik
Sjukdomar (särskilt kräkrelaterade sådana), dumheter, hälsoappar, mardrömmar, ångest

Övrig kategori  (Sånt som bör göras, men som man helst hade sluppit, dvs ansträngningar som kräver ett extra mått av återhämtning efteråt.)
Kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, försäkringsbolag, fackförbund, arbetsgivare, sjukvårdsinrättningar och andra med byråkratisk inställning till världen. Insamlande av journalhandlingar, ifyllande av (mestadels obegripliga) blanketter. Hjälpa barnen med läxläsning.






Förbryllad terapeut känns osäkert för mig

Jag blir förbryllad över ditt utmattningstillstånd, sa terapeuten senast jag var där. Ibland tänker jag att du är friskare, medan andra gånger får du oproportionerligt svåra symptom om man ställer symptomen i relation till utmaningen. Det får mig att tänka att du är i betydligt sämre skick än vad jag ibland har tänkt.

På ett sätt känns det bra att höra det. För då är vi överens. Om eländet. Ibland känns det bra. Ibland rasar allting. Ibland fattar man ingenting.

Sen är det ju inget vidare att ha kategoriserar min utmattning som en av de svårare han mött. Att mina utmaningar måste vara mycket noga utvalda. För att inte sänka mig från min redan låga nivå.

Efter den senaste tidens bakslag i form av föräldramöte och Stockholmsresa mm har han inte heller nämnt något om arbetsträning igen. Bara vila och återhämtning. Inget arbete. Först blir jag stressad när de pratar om det. Nu blir jag stressad när de inte pratar om det. Tycker de att jag är för sjuk? Är jag kanske ändå ett hopplöst fall? Hur ska det bli med mig? Jag undrar vad de tänker om mig, som de inte säger...?


Ljud eller oljud?

Källa

Ena barnet kom hem från kompisar. Satte sig i soffan och pustade ut. Konstaterade att hemma hos oss är det oftast tyst. Hemma hos alla andra som jag känner är det musik och sånt, på hög volym, hela tiden.

Vad gör det med barn (och vuxna med för den delen) som aldrig får uppleva tystnad?

Huvudvärken regerar

Källa


Jag har hamnat i en riktigt jobbig period med fasansfull huvudvärk. Den går liksom inte över, utan jag ligger mest och blundar hela tiden. Förutom nu då, när jag meddelar mig till omvärlden en smula. Med kisande ögon. Det är en sån jobbig huvudvärk den här sorten. Jag har aldrig haft migrän, så jag kan inte relatera till det. Men ont gör det.

När förmågan att tänka återvänder så småningom ska jag svara på era kommentarer, igen. Är så glad att ni delar med er.

Jag lyssnade på Psyket i P3 igår. Ett gammalt avsnitt om vad som händer i hjärnan när man äter antidepressiva. In och lyssna så hörs vi av så snart mitt huvud lugnat ner sig. Om inte höstlovet bjuder på oväntade händelser i form av Halloween-spökande, skollediga barn och dylika ting.

När slutar man med antidepressiva?

Källa

Hur vet man att man är redo att sluta med antidepressiv behandling? Jag tror mig minnas att någon sagt minst 6 månader för att bli av med depressionen och därefter sex månader ytterligare efter man blivit frisk, för att vara helt på den säkra sidan...? Hur vet man att man är frisk, det är däremot gåta..?

Vissa äter visst livet ut, för att inte få återfall. Senast jag frågade doktorn fick jag inte sluta.

Jag vill inte vara deprimerad, såklart, för det är en riktigt hemsk sjukdom. Ångesten dämpas av mina antidepressiva tabletter, vilket gör mitt liv mycket enklare. Men det är ju inte bara toppen med den där medicinen. Muntorrheten är jobbig tycker jag. De livliga drömmarna likaså. Viktuppgången börjar bli besvärlig, trots att läkaren säger att det inte alls har med medicineringen att göra. Andra konstiga saker som man kan stå ut med, men som tillkommit efter medicineringen är tex kraftiga svettningar, eksem, muskelryckningar och blåmärken. Varje sak i sig är inte jättejobbig, men sammantaget vill jag helst inte äta de här tabletterna livet ut...

Vad har du för erfarenheter, vad säger din läkare till dig?

Varför lagras inte energin i kroppen?

Källa


Det är en fråga som jag återkommande funderar på. Varför lagras inte energin i kroppen? Alltså, jag sover och äter, tränar och fokuserar ganska hårt på att få in återhämtande stunder under dagarna. En terapeut förklarade det en gång som ett kärl, jag föreställde mig alltid det som ett litermått i rostfritt stål, fråga mig inte varför. Men, hursomhelst. Det där kärlet. När man var nere under 2 dl var det fara för systemet, det var utmattning och ångest, panikångest och depression. Länge, länge kändes det som att jag bara låg på botten och förgäves fäktade med armarna. Men med hjälp av medicinering har jag äntligen tagit mig uppåt.

Sen inser jag att det tar tid. Att läka. Men det är ändå något som gnager. Vad är det som gör att energin liksom inte kan lagras i mig? Varför tar den slut så fort? Orimligt fort...? Det borde finnas en vetenskaplig, biologisk förklaring. Eller?

Överanstränger jag mig? Trots allt?
Tillför jag inte energi i den utsträckning som jag tror att jag gör?
Sover jag för lite? Äter för dåligt?
Finns det små brandhärdar som ligger och pyr, i kropp och sinne, som jag inte riktigt är medveten om?
Vad skulle det kunna vara i så fall?

Bara frågor. Inga svar.

My way

Källa

Livet är inte rätlinjigt. Följaktligen inte heller läkningen av en sjukdom. Det enda man kan vara säker på är att det inte finns en väg som passar för alla, utan snarare en individuell väg som passar för var och en. Det gäller bara att hitta den där vägen, i bruset. Och när man har hittat den, att våga gå kvar på den, trots att man är ensam.

Som Frankie säger, I faced it all and I stood tall, and did it my way.