Glömsk eller slarvig?



Jag vet att jag har fått försämrade minnesfunktioner sedan jag blev utmattad. Saker som jag normalt sett hade kommit ihåg glömmer jag bort. Jag kan glömma bort ord medan jag pratar, jag tappar tråden i ett samtal väldigt ofta. Hur jag än koncentrerar mig kan jag för mitt liv inte komma på vad jag nyss pratade om. Det är väldigt obehagligt.

Men sen finns det den där andra glömskan. Som att jag glömmer tacka ja till en inbjudan, glömmer bort att ta med återvinningen när jag ska åka och handla, glömmer vardagliga saker helt enkelt. Dessutom glömmer jag oftare bort tider nu, än vad jag gjorde innan jag blev sjuk. Och för all del, det kan bero på utmattningssyndromet. Men det kan också bero på att jag har betydligt fler "lösa" tider att hålla ordning på nu, än vad jag hade då.

När jag jobbade hade jag en starttid och därefter ett schema att gå efter. Punkt efter punkt som kunde prickas av. Nu är allt så flytande. Det är en läkartid här, ett samtal där, barn som ska skjutsas, flera olika tider varje dag osv. Fem över och fem i halv hit och dit. Så udda tider.


Varför tolkar jag det som att jag har fått sämre minne? Jag tror att den sortens glömska inte alls har med det att göra. Jag är lite glömsk och halvslarvig, ungefär som alla andra. Som jag alltid har varit. Utmattad eller ej. Kanske jobbade jag hårdare förut för att ha kontroll på saker, men det har ju i så fall inte med minnet att göra, utan en fulltecknad kalender, för att inte missa något.

Har lite glesare kalender numera. Kanske missar jag något emellanåt. Men faktiskt förvånansvärt lite, vad det verkar.

Den andra delen av glömskan bekymrar mig mer.  Att hjärnan styr in på andra spår och totalt förlorar fokus på det samtal jag är i. Det är så obehagligt och uppenbart fel. Måtte det läka.




Terapin tuffar på

En liten del i min rehabilitering ❤️


Jag har kommit in i en lunk när jag träffar terapeuten en gång per månad. Däremellan träffar jag sjukgymnasten några gånger. Annars är det inte mycket. Just nu är jag i en sån där period där jag behöver greja en massa med papper. Intyg som ska skickas till höger och vänster. Fullmakter som ska skrivas på, för att alla ska få läsa allt som skrivits om mig. Det är ändå ansträngande. Det här med papperna. Så många papper och blanketter som ska skrivas och postas. Är det något som har utvecklats här hemma under min sjukskrivning så är det mitt hemmakontor!

Vi pratar rehabilitering på terapin. Vad som räknas som rehabilitering (svaret är: allt) och hur jag kan se på de sakerna jag gör som rehabilitering. Det låter ju enkelt, men i praktiken är det ganska svårt.

Eller egentligen är det svåraste just nu att bromsa. Att inte göra för mycket de dagar jag mår bra.

Samma som vanligt alltså, bara att jag sover mindre nu och behöver parera hjärnan med mer precision än när jag gjorde en sak och sen sov flera timmar. Nu gör jag nåt, pausar, gör nåt mer, pausar osv. Men sover mindre på dagtid än tidigare. Ibland inte alls.

Nya tider ger nya utmaningar.

Nedslag i verkligheten

Källa


Det känns som att det inte händer någonting med mitt tillfrisknande och när jag sedan funderar över det så inser jag att det gör det ju faktiskt, trots allt.

Nu klarar jag till exempel att, utan problem, promenera trettio eller sextio minuter, läsa bok en timme, kolla på tv-program som inte bara är "köpa hus i England" utan även dokumentärer och nyheter. Barnen kan få ta med sig kompisar hem när de vill även om jag inte mår jättebra. Det beror ju även på barnens ålder, nu när de är äldre klarar de sig mer på egen hand utan mig som medlare och lekledare.

Jag orkar gå på föräldramöte. Jag skjutsar barnen till träning, till och med träningar som hålls på annan ort. Jag orkar tvätta, handla och städa.

Ibland sover jag på dagen pga extrem trötthet. Ibland sover jag inte alls. Ibland tvingar jag mig att vila pga kommande utmaningar, så jag ligger lite på plus innan utmaningen börjar.

Men alltså, dessa framsteg är ju enorma. För mig. Jag minns ännu med plågsam tydlighet hur jag inte ens orkade gå ner för trappan för att öppna ytterdörren. Eller ens orkade gå på toaletten.

Därmed inte sagt att bakslagen inte är jobbiga, för det är de såklart. Varje dag med värk i kroppen, hjärntrötthet och seg som sirap-känsla i kroppen är en för mycket. Men idag kändes det bra att stanna upp och fokusera på det som fungerar, på det som är bra. Det finns mycket.

Färglägga aktiviteter

Detta är inget nytt råd, men kan vara bra att påminna sig om ibland. Hur mycket av det du gör varje dag och varje vecka är positivt för dig? För att på ett överskådligt sätt få koll på var tiden tar vägen kan man skriva ner det man gör om dagarna och färgkoda aktiviteterna.

Till exempel

Yoga 

Veckohandla

Sova

Bråka om läxläsning

Skjutsa

Laga mat

osv... 

Min positiva färg är grön, min negativa, stressiga färg, är röd och den gula är lite mittemellan. Du kan ju naturligtvis ha vilka färger du vill! Testa ett par dagar eller en vecka och se vad som händer.

Matt och trött men kanske en lösning på huvudvärken från evigheten

Jag har haft påsklov och nu är jag matt och trött. Det kan bero på påsklovet, men mest troligt beror det på mina bihålor.. Gillar inte när jag blir darrig och hjärntrött. Vet att jag behöver sova då, men ibland är det svårt att få till, även om jag vet att det är det enda jag behöver.

Dessutom har jag besökt optikern. Det var ett tag sedan, trodde väl att de skulle kalla mig på synundersökning, men det gjorde de visst inte. Något med uppdaterat datorsystem och blabla... Nu har jag varit där i alla fall och synen på mitt ena öga har liksom läkt. Jag har 0. Inget synfel. Däremot var det försämrat på andra ögat. Så skillnaden dem emellan var större.

Antar att det kan påverka hjärnan negativt, åtminstone när man lever på energimarginalerna som jag gör. Så nya glasögon ska det bli framöver. Om jag kan bestämma mig för bågar någongång. Helst skulle jag köpa flera olika, eller ha ett abonnemang med tre par och byta mellan, eller liknande, men jag är ju inte gjord av pengar, så det får nog bli en mer ekonomisk variant.

Hoppas detta kan vara en bidragande orsak till min neverending huvudvärk. Kanske kan den ge med sig en smula, om jag får bukt på glasögonen.

Men om jag aldrig blir bra då?

Jag har alltid tänkt att jag kommer bli frisk, komma tillbaka till ett yrkesliv, må bra, bli av med hjärntröttheten och den där värken som bara parkerar sig i muskler och leder. Att utmattningen är en tillfällig del av mitt liv, en kortare sjukdomsperiod som jag tillfrisknar från och sen är det borta. Kvar finns jag, en klokare person som lever ett liv som är bättre anpassat för mig.

Men.

Mer och mer känns det som att de symptom som jag har kvar på utmattningssyndromet är sådant som jag kan komma att få leva med under lång tid till. Jag är inte akut sjuk och sängliggande dygnet runt. Men å andra sidan klarar inte kroppen av mer än högst korta små avvikelser från rutinerna för att inte krascha.

Vad är det som eldar på mig så mycket att jag ligger på gränsen hela tiden? Utan att jag riktigt fattar varför? Det är en högst relevant fråga.


Källa



En annan fråga jag brukar ställa mig själv emellanåt är Hur ska jag egentligen leva för att mitt liv ska bli så bra som möjligt utifrån mina förutsättningar?

Mina största problemområden. Sömningheten, hjärntröttheten, hur lätt uttröttad jag blir och hur ångest och värk blir som en fysisk påminnelse om detta. Hur åtgärda? Frågar sig vetenskapskvinnan i mig?

Sömnrutiner. Sova tillräckligt för mina behov.
Äta. Kroppen behöver näring för att reparera och upprätthålla funktioner.
Motionera/träna. Sikta på vardagsmotion varje dag och lite mer ansträngande tre gånger i veckan.
Återhämtning. Yoga, mindfulness, andas, vila, avslappning... vad man än vill göra, eller kalla det. Se till att koppla av.

Dessutom behövs roliga inslag. Vänner, intressen, befinna sig i sociala sammanhang.

Allt detta gör jag ju redan. Det har tagit mig en bit på väg, men jag är inte nöjd. Det räcker inte för mig. Jag skulle vilja ha ut mer av livet.

Måste jag acceptera att jag inte kommer att få det? Eller befinner jag mig fortfarande under den balanserade energinivån?




Tre månader från nu

Källa 

Om tre månader har det redan varit midsommar. Syrener, vitsippor och liljekonvalj kommer sedan länge att vara överblommade. Midsommarstängernas björkruskor kommer ha torkat ut och vissnat. Sommaren, den efterlängtade kommer gå mot sitt slut och ett nytt läsår tar vid. Då är vi på väg mot mörkare tider igen.

Man kan ju bara inte fatta hur tiden kan gå så rasande fort, samtidigt som den kan gå så himla långsamt. Det gäller att inte längta så mycket. Leva för dagen och njuta av det man har just här och nu. Det låter som en gammal klyscha, men även gamla klyschor kommer väl någonstans ifrån. Ingen rök utan eld och allt det där...

Tekniken är fantastisk, fast ändå inte alltid

Källa
Det händer att jag får erbjudanden om att göra reklam här på bloggen. Ibland gör jag det, men oftast inte. Jag väljer istället hellre att lyfta fram andra personer och deras hjärtefrågor, om jag gör något.

På senare tid har jag fått många förfrågningar om att göra reklam för appar, webbsidor och andra tekniska lösningar som ska "underlätta vardagen när man är sjuk". Detta handlar till exempel om att registrera sin sömn, sin motion, sina matvanor, sina mediciner osv osv, i olika former. Detta kommer jag aldrig att göra reklam för på min blogg.

Därför slår jag istället ett slag för att våga koppla ner dig från appar och internet. Självklart ska du söka information om det är något du vill. Att hitta likasinnade har varit en stor hjälp för mig i mitt tillfrisknande. Som den här bloggen till exempel, tack för att jag började med den och tack för att du
läser och hjälpen vi ger varandra. Men att registrera allt vad du gör, vad du äter och hur du (inte orkar) träna. Det tror jag inte på.

Så dagens lilla råd, använd internet och all teknik som finns, fast med måtta. Våga tänk själv också!


När bröstkorgen dras samman

Hittade en gammal text som jag inte publicerat innan. Jag kan fortfarande känna känslan emellanåt. När jag läser vad jag skrev är jag tillbaka där på nolltid.


När bröstkorgen dras samman, som om någon stod och drog en livrem runt bröstet på en. När det blir omöjligt att dra djupa andetag. När musklerna krampar och hugger. När allt man kan göra för att undvika ångest pga kvävningskänslan är att fortsätta andas. Låta spänningarna lösas upp. Då är man inte kaxig. Då är man beredd att göra nästan vad som helst för bara ett enda djupt syrerikt andetag. 

Inte undra på att man har låga förväntningar på livet när det enda man kan komma på att man önskar sig är ett andetag med massa syre ut i kroppen. 

Förändring kräver ansträngning

Källa


Det räcker inte bara att vilja förändra sig, man får jobba för det också. Oavsett vad det gäller. Men även de små stegen räknas. Man behöver ju inte förändra hela världen på en gång. Det räcker med något litet åt gången.